DAMN!

Jag fattar ingenting. Han är så himla avståndstagande, men ändå glad och villig att träffas när jag föreslagit. Och han ringer mig ofta. Igår ställde han in ytterligare en date för att han för trött och jag flippade totalt och sände svarta blickar mot honom. Då ville han naturligtvis prata om det och jag förklarade att jag vill veta om han vill träffa mig öht. Han sa att han gärna träffar mig en annan dag men inte just idag. Jag känner igen den här visan, jag har hört den förut. BAD BAD news. Vet inte riktigt hur jag ska hantera detta, mer än att jag definitivt måste hålla mig iskall, och låter honom ta alla initiativ. Om han nu tar några alls förstås. Varför fuckar jag upp alla som känns viktiga för mig? Vad är det för spel han spelar, är han intresserad? Don’t know. Orkar inte mer problem nu, vilket jag också sa till honom, han svarar då att han också har enough problems. Vilka då undrar jag? Måste fråga honom om det kommer något lämpligt tillfälle. Fast det är han som måste börja prata om allvarliga saker, om vi någonsin pratar igen. Jag ska bara vara glad och snäll. BOOOOOOORING. Två gånger under det jobbiga samtalet strök han mig snabbt över handen. Det måste ju vara positivt?! Han kunde ju knappt göra något mer – vi var ju på jobbet. Is that love?
Lite senare: nu har jag pratat med honom. Det gick bra, han log och skrattade och det kändes helt OK. Undrar om han kommer att ringa mig idag? Undrar om han någonsin kommer att föreslå att vi ska ses igen. Jag bara väntar och det är helt jävla olidligt. Hatar det. Måste skaffa nytt jobb, ny bostad och ny man. Undrar vilket som är svårast, det borde vara jobbet, men man kan aldrig veta, kanske blir det mannen. Blä.