Stressen och livet

Den här föräldraledigheten hade jag tänkt vara mera ledig, sova middag och mysa mest. Och så jobba lite förstås. En dag på kontoret och så lite strötimmar här och var. Det vill jag göra för att jag behöver stimulansen. Det är alldeles lagom. Jag gillar att jobba. Jag ville också göra det pga vissa osäkerhet på jobbet. Det finns folk jag inte litar på och jag vågar faktiskt inte helt avlägsna mig för länge. För jag vill jobba kvar och med rätt saker. Fegt? Ja kanske. Men då är jag väl feg. Och lite vill jag göra det för pengarna också. Det finns hål att fylla.

Nåväl. Den här gången är kraven så himla mycket högre. Jag känner att jag hela tiden ligger efter. Hinner aldrig ifatt. Får ont i magen varje gång mobilen plingar. Oroar mig för att min chef inte ska vara nöjd.

Och så vill jag inte ha det. Vill vara ledig. Vill jobba bara lagom. Men det blir svårt när jag har valt det här. Bara jag. Så jag kommer att jobba hur mycket som helst de närmaste två veckorna. Varje stund ett barn inte skriker. Så hoppas jag att jag hinner i fatt. Och kan kanske återgå till ursprungsplanen då, med en fast arbetstid per dag (Gunsans första sovpass).

Och jag vet att det här är mitt val och att jag därmed får skylla mig själv. Ja, det får jag kanske. Det är ju det jag gör. Och nu ska jag lösa det också. Så att det är övergående. 

Nästa gång jag har tio minuter helt för mig själv ska jag berätta om vårt balkongprojekt. Det är en helt annan historia om ångest och stress.