Vacuum

Små stunder gör jag alldeles vanliga saker och så plötsligt kastar sig ångesten över mig igen. Tanken på att vara arbetslös är så gastkramande, jag får svårt att andas. Jag gråter ofta. Att må så här, många många dagar är så hemskt att tänka på. Inget annat runt omkring kan skänka någon glädje. Jag undrar hur mitt liv ska bli. Hur jag ska ta hand om min oro.

Samtidigt är jag i ett slags vacuum eftersom jag ju kan få ett mycket positivt besked nästa vecka som tar bort all oro, som löser alla problem. Men om det inte går vägen kommer jag ramla ner i ett ännu djupare hål. Avgrundsdjupt möjligen.

Jag är så rädd.