Tjockisens rant
Jag är uppvuxen i en tid då media har gjort sitt yttersta för att få kvinnor att hata sig själva. Och sina kroppar. Jag tycker att de har lyckats ganska bra.
Tyvärr hänger min självkänsla till stor del ihop med hur jag uppfattar min kropp. Det är väldigt tråkigt. Det innebär också att jag, som snart är 38, aldrig någonsin har tyckt om mig själv. Varken när jag vägde 48 kilo eller när jag vägde 73. (För att inte tala om när jag vägde 88, men då var jag ändå höggravid). Och att jag har vägt allt mellan dessa två punkter beror så klart på ovanstående.
Under ganska många år jobbade jag hårt för att förstärka denna min inställning. De senaste tio åren har jag jobbat lika hårt på att min självkänsla ska grundas i något annat, och att min kropp är bara det, en kropp. Med växlande framgång. Bäst har det varit i perioder då jag inte orkat bry mig så väldigt mycket om den. Men då har alltid något annat varit aningen värre, så att jag kunnat lyfta blicken en liten stund.
Jag önskar väldigt mycket att detta slutar vara viktigt, både för mig och andra. Och nu när jag är gravid igen, och lika snabbt som förra gången svullnat upp lite för fort, mår jag skitdåligt över min kropp. Jag är inte glad över att det ligger en bebis i min mage. Jag har väldigt svårt att se 27 veckor fram i tiden. Jag tänker bara 200 dagar av olidlig kropp och kanske lika länge till efteråt. Jag tycker inte att det ska behöva vara så.
Och det blir faktiskt inte bättre av att andra gravida, före detta gravida eller aningslösa människor i allmänhet tycker att man lite får skylla sig själv när man går upp så mycket under en graviditet. Som beklagar sig över de 10 kilo de gick upp. "man ska faktiskt inte äta för två". Redan i v7 var jag tvungen att överge mina vanliga byxor. Inga gummiband i midjan kunde rädda mig. Jag samlar så mycket vatten att mina ben väldigt fort sätter stopp för mina vanliga kläder. För att inte tala om min D-kupa som i v 14 blivit en I-kupa. Och jag hatar extra mycket alla bloggar som talar om att man kan klä sig chict som gravid. Jag kan inte, och jag blir provocerad, ledsen, och hatar mig själv ännu mer.
Jag önskar bara att den här tiden är över. Och då har inte ens de jävliga smärtor jag hade förra gången hunnit komma ännu. Det bästa med dem var att jag struntade lite i hur svullen jag var, stundtals.
När folk tror att man är i femte månaden istället för v11, då blir man inte så glad.
Tyvärr hänger min självkänsla till stor del ihop med hur jag uppfattar min kropp. Det är väldigt tråkigt. Det innebär också att jag, som snart är 38, aldrig någonsin har tyckt om mig själv. Varken när jag vägde 48 kilo eller när jag vägde 73. (För att inte tala om när jag vägde 88, men då var jag ändå höggravid). Och att jag har vägt allt mellan dessa två punkter beror så klart på ovanstående.
Under ganska många år jobbade jag hårt för att förstärka denna min inställning. De senaste tio åren har jag jobbat lika hårt på att min självkänsla ska grundas i något annat, och att min kropp är bara det, en kropp. Med växlande framgång. Bäst har det varit i perioder då jag inte orkat bry mig så väldigt mycket om den. Men då har alltid något annat varit aningen värre, så att jag kunnat lyfta blicken en liten stund.
Jag önskar väldigt mycket att detta slutar vara viktigt, både för mig och andra. Och nu när jag är gravid igen, och lika snabbt som förra gången svullnat upp lite för fort, mår jag skitdåligt över min kropp. Jag är inte glad över att det ligger en bebis i min mage. Jag har väldigt svårt att se 27 veckor fram i tiden. Jag tänker bara 200 dagar av olidlig kropp och kanske lika länge till efteråt. Jag tycker inte att det ska behöva vara så.
Och det blir faktiskt inte bättre av att andra gravida, före detta gravida eller aningslösa människor i allmänhet tycker att man lite får skylla sig själv när man går upp så mycket under en graviditet. Som beklagar sig över de 10 kilo de gick upp. "man ska faktiskt inte äta för två". Redan i v7 var jag tvungen att överge mina vanliga byxor. Inga gummiband i midjan kunde rädda mig. Jag samlar så mycket vatten att mina ben väldigt fort sätter stopp för mina vanliga kläder. För att inte tala om min D-kupa som i v 14 blivit en I-kupa. Och jag hatar extra mycket alla bloggar som talar om att man kan klä sig chict som gravid. Jag kan inte, och jag blir provocerad, ledsen, och hatar mig själv ännu mer.
Jag önskar bara att den här tiden är över. Och då har inte ens de jävliga smärtor jag hade förra gången hunnit komma ännu. Det bästa med dem var att jag struntade lite i hur svullen jag var, stundtals.
När folk tror att man är i femte månaden istället för v11, då blir man inte så glad.
posted by Bitter at 20:22
3 Comments:
Inte heller kul när folk bara: du ska väl ha snart. Och man bara, nej det är tre mån kvar.
Precis. Förra gången, i femte månaden, fick jag höra: "oj, är du bara i femte? Så där stor var jag inte ens när jag skulle föda"
Stor kram å hoppas att det inte känns lika jobbigt hela tiden så att du hinner vara glad å längta å bara trivas med vardagen också.
Skicka en kommentar
<< Home