Saker jag har tänkt på
När jag har legat och haft ont, och bara blivit mer och mer ledsen har jag tänkt på:
1. det går inte min väg just nu på jobbet. Det går inte illa heller, men jag är bekymrad över inriktningen i vissa frågor. Det suger energi och arbetsglädje och framför allt är jag arg större delen av tiden.
2. Det är 27 år kvar till jag ska pensionera mig. Det är förstås väldigt bra, men pga punkt 1 känns det lite tungt. Min man förstod inte det där riktigt, för han tycker att jag väl kan byta jobb om det blir jobbigt. Vad han inte förstår är mitt oerhört dåliga jobbsjälvförtroende. Jag har vantrivts så mycket på de flesta andra ställen, och inte heller varit särskilt duktig. Här har jag trivts så himla himla bra, och fått göra saker som passar mig, och därmed har jag blivit duktig. Det tror jag fortfarande inte att jag kan vara någon annan stans. Kanske har jag fel. Kanske har jag rätt. Att undersöka det på riktigt känns inte aktuellt. För sannolikheten att allt går åt skogen känns maximal. Så jag bliver här. Och det vill jag ju just nu också. Men om fem år, om tio? Och nej, det är inte möjligt för mig att sluta oroa mig för framtiden. Då vore jag inte jag
3. Lever min bebis?
4. Kommer jag någonsin kunna gå bra igen?
5. Hur lång tid är egentligen fem månader?
1. det går inte min väg just nu på jobbet. Det går inte illa heller, men jag är bekymrad över inriktningen i vissa frågor. Det suger energi och arbetsglädje och framför allt är jag arg större delen av tiden.
2. Det är 27 år kvar till jag ska pensionera mig. Det är förstås väldigt bra, men pga punkt 1 känns det lite tungt. Min man förstod inte det där riktigt, för han tycker att jag väl kan byta jobb om det blir jobbigt. Vad han inte förstår är mitt oerhört dåliga jobbsjälvförtroende. Jag har vantrivts så mycket på de flesta andra ställen, och inte heller varit särskilt duktig. Här har jag trivts så himla himla bra, och fått göra saker som passar mig, och därmed har jag blivit duktig. Det tror jag fortfarande inte att jag kan vara någon annan stans. Kanske har jag fel. Kanske har jag rätt. Att undersöka det på riktigt känns inte aktuellt. För sannolikheten att allt går åt skogen känns maximal. Så jag bliver här. Och det vill jag ju just nu också. Men om fem år, om tio? Och nej, det är inte möjligt för mig att sluta oroa mig för framtiden. Då vore jag inte jag
3. Lever min bebis?
4. Kommer jag någonsin kunna gå bra igen?
5. Hur lång tid är egentligen fem månader?
posted by Bitter at 16:37
2 Comments:
Isch så trist.
Jag brukar tänka att ok, det är 27 år tills jag ska pensionera mig. Det är "bara" 27 år med betald semester. Bäst att jag gör riktigt roliga saker på dem. Å så blir jag stressad av att jag inte åker till fler spektakulära länder typ... Samtidigt som det är lite kul att tänka på också. Om det kan muntra upp nåt mitt i det jobbiga förstås.
Det låter ju himla klokt. Ska försöka tänka så också. "Vad mycket roligt som ska hända under de här 27 åren". Ska jobba på det även om det nog krävs en del träning.
Skicka en kommentar
<< Home