Jo men

Det finns en viss blogg-paranoia, åtminstone hos mig, just nu. Det handlar givetvis om mellanmjölken. Visserligen är det inga miljarders människor som läser här, men jag känner pressen att åstadkomma något med i alla fall en liten glimt av nyhetsvärde. Dvs sex, porr, depressioner, dumpningar, ångest eller allmänt skräp.

Det var bättre förr.

Och det hade varit roligt, åtminstone för mig, att få leverera lite love, lite spänning, lite vänta på sms, men den tiden är inte nu.

Och personligen är jag mycket nöjd. Tillfreds. Lite oroad möjligen för mina sessioner hos terapeuten, som inte kommer att leda någon vart, eftersom jag inte har någon ångest att rapportera. Men jag tror att jag kan leva med det.

Livet är inte jublande fantastiskt, men faktiskt helt ok. Jag tror fan i mig att jag har landat i det där tillståndet folk talar om, men som jag aldrig trott på. Dvs: jobbet är ok, det sociala livet är mer än ok, nästan lite ansträngande, och jag letar inte efter love. Just nu behövs ingen love. Jag har fullt upp med att komma överens med mig själv om att släppa alla de där statusmarkeringarna som har varit viktiga förr. Och det är inte ens jobbigt.

Snart blir jag väl frälst också.

Så förlåt för tråk-blogg. För mig är det befriande.