Ett lite allvarligare inlägg
Jag läser många bloggar. Massor. Många med ångest. Livsleda. Längtan. Sökande efter NÅGOT. Ont i magen. Ja, ni förstår. Och jag tänker att jag vet. Jag veeeet. Och det gör jag, utan tvekan. Gå tillbaka i bloggen till 2005 - 2008 så där, så ser ni hur mycket jag vet. Men jag insåg också: jag är inte där nu. Det är förmodligen också skälet till att den här bloggen är så ointressant nu. För jag har landat ganska bra. Jag har hittat min man. Inte för att en man är en nödvändighet (eller kvinna), inte alls. Men för att han gör mitt liv så lätt och roligt, nästan alla dagar. Den oron är borta.
Jag har blivit äldre, jag är mer nöjd med familjehäng än kroghäng. Något jag nog aldrig riktigt trodde skulle ske.
Men också, jag har hittat mitt jobb, mitt yrke, min kunskap. Den jag är och det jag kan används rätt och bra. Det trodde jag ännu mindre skulle hända. Och jag nojar inte dagligdags över min kropp. Det kommer slängar då och då, som en påminnelse om hur det var. Men jag tror, utan att vara för präktig, att graviditeten gjorde susen. Att jag numera kan gå (nästan) obehindrat känns oerhört mycket viktigare än tio kilo mindre och smala lår. Hey, det får gärna ske, men det ligger mycket långt ner på prioriteringslistan.
Men också, att jag är den jag är. Att jag vågar tycka om mig själv, lita på att den jag är, är god nog. Och inte bli så ledsen om folk inte gillar det. Jag är trygg med den jag är nu. Det tog också lång tid. Och ju tryggare jag har blivit med mig själv, desto roligare är det nog att hänga med mig (tror jag). Perfekt är jag ju inte, men skillnaden är väl att jag inte längre strävar dit. Det får duga så här. Så mycket tid och ångest jag sparar på att faktiskt nöja mig.
Vilket leder mig till mitt bästa ord: förnöjsamhet. Så väldigt fint. Att vara där man är och gilla det.
Vad jag vill säga är väl att jag är så oerhört tacksam över där jag har landat. Med min son. Min man. Mitt jobb. Min familj. Mina vänner. Allt har fallit på plats så där väldigt rätt, så som jag nog aldrig riktigt trodde skulle ske. OBS EJ JINX. Måste jag nu ändå skriva. Men jag tycker att man måste kunna få vara tacksam för det som är fint. Det var ganska många år av olycklighet för mig. Och i all ödmjukhet är jag mycket tacksam för hur det är nu. Jag begär inte mer. Bara att det förblir så här.
Och sen nästan VET jag att olyckan kommer igen. Det gör den alltid. Men jag tänker vara lycklig så länge det bara går. Och inte ha dåligt samvete för det heller. Vilket konstigt nog är en känsla som faktiskt kommer ibland.
Halleluja och så vidare. Det kändes bara på sin plats med reflektion så här. Lite tacksamhet.
Jag har blivit äldre, jag är mer nöjd med familjehäng än kroghäng. Något jag nog aldrig riktigt trodde skulle ske.
Men också, jag har hittat mitt jobb, mitt yrke, min kunskap. Den jag är och det jag kan används rätt och bra. Det trodde jag ännu mindre skulle hända. Och jag nojar inte dagligdags över min kropp. Det kommer slängar då och då, som en påminnelse om hur det var. Men jag tror, utan att vara för präktig, att graviditeten gjorde susen. Att jag numera kan gå (nästan) obehindrat känns oerhört mycket viktigare än tio kilo mindre och smala lår. Hey, det får gärna ske, men det ligger mycket långt ner på prioriteringslistan.
Men också, att jag är den jag är. Att jag vågar tycka om mig själv, lita på att den jag är, är god nog. Och inte bli så ledsen om folk inte gillar det. Jag är trygg med den jag är nu. Det tog också lång tid. Och ju tryggare jag har blivit med mig själv, desto roligare är det nog att hänga med mig (tror jag). Perfekt är jag ju inte, men skillnaden är väl att jag inte längre strävar dit. Det får duga så här. Så mycket tid och ångest jag sparar på att faktiskt nöja mig.
Vilket leder mig till mitt bästa ord: förnöjsamhet. Så väldigt fint. Att vara där man är och gilla det.
Vad jag vill säga är väl att jag är så oerhört tacksam över där jag har landat. Med min son. Min man. Mitt jobb. Min familj. Mina vänner. Allt har fallit på plats så där väldigt rätt, så som jag nog aldrig riktigt trodde skulle ske. OBS EJ JINX. Måste jag nu ändå skriva. Men jag tycker att man måste kunna få vara tacksam för det som är fint. Det var ganska många år av olycklighet för mig. Och i all ödmjukhet är jag mycket tacksam för hur det är nu. Jag begär inte mer. Bara att det förblir så här.
Och sen nästan VET jag att olyckan kommer igen. Det gör den alltid. Men jag tänker vara lycklig så länge det bara går. Och inte ha dåligt samvete för det heller. Vilket konstigt nog är en känsla som faktiskt kommer ibland.
Halleluja och så vidare. Det kändes bara på sin plats med reflektion så här. Lite tacksamhet.
posted by Bitter at 22:09
6 Comments:
Jag läser inte många bloggar. Tycker att det finns annat att göra. Men jag läser din. Jag gillar den. Och tycker det är intressant det du skriver om tacksamhet och förnöjsamhet. Tycker att det finns något i tidsandan som förbjuder en att vara tacksam och nöjd. Man skall vara på hugget. Inte nöja sig. Sträva.
Själv är jag just nu oerhört nöjd. Med hela min familj, med vårt radhus, med att kunna åka på en snabbresa till Köpehamn med min man (sista minuten på tåget för pensionärer är en höjdare) och gå på Louisiana, vad jag älskar det stället! Överraskningsställe.
Som du skriver. Njut. Livet går upp och ner. Det vore bra om man kom ihåg att det kan gå upp också när man är som mest nere tycker tanten.
Hurra så bra! Förnöjdsamhet är verkligen bra. Jag tänker att det är samma sak som lycka? Men det är enklare att säga att man är nöjd än lycklig. Eller?
Det känns ju mycket fint att landa i tacksamheten, lyckan och förnöjsamheten. Att vara där utan att be om ursäkt och bara trivas. Det är fint att sådana stunder kommer i livet.
Och tack för beröm, jag blir glad och ännu nöjdare!
Så fint. Det vänder ju liksom. Även om man inte tror det alltid. Fast ibland tänker jag på dem man möter som det kanske ändå inte vänt för...de som aldrig träffat nån att ha en fin relation med eller fått nån bebbe fast de velat osv. Isch så jobbigt det då känns att vara så himla nöjd själv.
Vilket härligt inlägg, så fint att läsa. Heja livet ibland alltså!
Tackar!
Livet alltså, det kan ju vara fint också. Jag är så glad för det.
Skicka en kommentar
<< Home