Åtgärdsplan

Eftersom jag inte varken orkar eller vill göra något åt situationen på jobbet före babyn kommer tvingas jag i stället acceptera att det är så här. Det är inte så lätt. Jag är så himla himla ledsen och helt slut. Det tär så mycket mer än jag hade kunnat ana. Jag har varit så bortskämd de senaste tre och halvt åren. Jag hade glömt att jobbet kan vara vedervärdigt, och jag hade glömt hur mycket det påverkar allt annat. Jag släpar mig fram genom lördagen och tänker att jag klarar 80 dagar till på jobbet.

Ikväll ska vi hem på middag till min högsta chef. Det mest strategiska jag kan göra nu, även om jag bara vill ligga under täcket.