Att blogga nästan aldrig

Egentligen vill jag blogga varje dag för detta är väl ändå min dagbok. Jag vill kunna gå tillbaka och minnas, och även i någon liten mån ha någon interaktion. Men det går sådär med det, kan vi ju säga. Pga livet mest.

Men status 30 maj 2021, kanske i det vi nu kallar början på slutet av pandemin. Mina trasiga armar och nacke är mycket bättre, men inte helt bra. Mina trasiga höfter och hamstrings är ganska dåliga igen men nu har jag hjälp av en svindyr naprapat att bygga upp kroppens funktion så vi får väl se.

Har inte skiljt mig ännu heller, även om jag är redigt sugen vissa dagar. Det är ok men att vara under samma tak dygnet runt i många många månader är inte skitbra för oss. Längtar till hösten då vi tror på en förändring av arbetsplats. Längtar till lång semester men undrar hur det ska gå att vara ännu mer tillsammans. 

Barnen är 10 och 8 och så förbannat stora. Jag sörjer varje dag att de snart är förbi åldern där jag är central och viktig. Tänker att jag har fem år, Max innan jag övergår till funktionen bank/kock enbart. Aj. Sigge ska på scoutläger i fem nätter snart och alla är peppade, förutom jag som dör lilla mammadöden inombords. Men jag vänjer mig. Gunnel är så rolig och cool och stark i sig själv. Tränar handboll och simhopp och tog sitt första simborgarmärke på sin åttaårsdag igår. Hon ger aldrig upp. Hon har iofs ett rasande temperament men är också bara härlig.

Jobbet är kul, men har fortfarande efter ett drygt år inte träffat mina kollegor. Är lite smärtsamt inklämd i en jätteorganisations politiska vindlingar och det är tröttsamt. Vill få saker gjorde men behöver nog först semester innan jag får nya krafter.

Min yngsta syster ska får sitt första barn äntligen. Det har varit en kamp.

Jag är inne i ett galet loppisflow. Det går överstyr, måste ta en liten paus.

Ja det var väl det. Mår ganska bra men är trött, sliten och kanske också i klimakteriet? Vad fan! Ska prata östrogen imorgon hos min gynekolog, pga är mest arga monstermamman och frun.