Och vad blev det av mig?

Och så var jag ruskigt välutbildad, högt skuldsatt, bosatt i mina drömmars stad, fortfarande smal och blond. Det låter ju väldigt fancy, men vad blev det?

Det blev först sju år i finansbranschen, där vissa av jobben var mycket kvalificerade och välbetalda. Med löften om att bli oerhört mycket mer välbetalda. Stundvis hade jag väldigt skoj, roliga kollegor och långa nätter på Berns och Riche, många gånger varje vecka. Jobben var både aspissiga och högintressanta. Jag tyckte det var helt ok och tänkte att det var väl så det skulle vara, ok att gå till jobbet även om man hellre hade stannat hemma. (Hade jag väntat Sigge då, hade jag inte haft något problem att tänka mig såväl 4 månaders sjukskrivning, som en mycket låååång föräldraledighet. Då hade jag med största säkerhet också skaffat barn med en ojämställd man som ändå inte velat vara hemma). Men någonstans var det inte jag. Tyckte det var jobbigt att gå till Kvarnen i dräkt efter jobbet, när jag träffade mina riktiga kompisar.

Ett synnerligen vedervärdigt jobb fick mig att fundera på om livet verkligen skulle se ut så här, jag kom fram till INTE, och bestämde mig för att bli PR-konsult istället. Det hade jag nog kunnat passa som, men jag halkade av en slump bara in på en webbyrå istället och kom till himlen. Halleluja. Jag tycker fortfarande webb är skitroligt och har haft turen att komma till en byrå som växer, med chefer som är administrativt ointresserade och lata, som gör att jag mer eller mindre utformar mitt eget jobb när det gäller de bitarna. När jag vill prova cheferiet frågade jag om jag fick, och vips hade jag min grupp. Och det är jättekul. Mest för att jag inte chefar med dem så mycket.

Och att det här jobbet passar mig så himla bra beror nog på det Jenny undrade om häromdagen, om min bossighet och planerandet. Jag var liksom projektledare redan innan, jag är det till personligheten. Sen när jag la min personlighet ihop med några arbetsuppgifter uppstod ljuv musik. Plötsligt var det lätt att jobba och jag vill aldrig gå hem. Så kan det gå, och jag är mycket ödmjuk inför turen jag har haft och jag hoppas innerligt att den håller i sig. Och att jag fortsätter tycka att det är roligt. Jag kommer aldrig att tjäna lika mycket som mina före detta finanskollegor, men jag har roligt. Och det är värt sjukt sjukt mycket mer. Det går heller ingen nöd på mig idag.

I början av 90-talet frågade jag min pappa vad jag skulle bli. Han sa att jag borde jobba med multimedia. Det tog jag inte på allvar eftersom han sa något som ändå inte fanns. Nu är det typ det jag gör. Fast 2.0.

Fint va! Trodde aldrig på detta solsken när jag var som ledsnast över jobben. Det är coolt att det aldrig blir som man tänkt sig ändå. Läskigt, men spännande.