En allvarlig fråga också

Lou ställde två väldigt bra frågor. Särskilt den första. Den tvingade mig att tänka till lite. Here goes:

1. Dina tankar åt ätstörningshållet, hur har det gått med dem under graviditeten? Du har nämnt att det känns okej, men konkret, hur har du dealat med känslorna kring vikt och mat? Känns det viktigt (ha!) att gå ned, bli jävligt foxy och klicka i louboutins efter The Birth, eller raljerar du lite? Jag är verkligen uppriktigt nyfiken.

Jag är väldigt kluven inför de känslorna. Jag har alltid haft dem, eller ska snarare säga, aldrig varit nöjd eller kunnat släppa sådana känslor. Men det har blivit bättre. Rent konkret gick jag i terapi under våren efter missfallet för att lära mig handskas med dem. Under första graviditeten, kort som den ändå var, hade jag konstant panik över att jag förändrades så mycket. Jag hatade varje sekund av den graviditeten och tänkte BARA på hur tjock jag var/kände mig. Och jag ville inte ha det så. Terapin fungerade bra, jag tänker inte på det särskilt ofta nu, eller mer så här: jag ser ut som fan, men jag låter bli att titta i spegeln för det tjänar ändå inget till. Jag kan inte göra något åt det och det är värt det för jag vill ha min bebis. Lite strutsmetod. Men den är rätt effektiv. Jag tänker att jag ska ta itu med det sen. Men vissa dagar kan jag inte hålla det på avstånd och kan då ligga och ha väldigt mycket ångest.

Jag vill också poängtera att jag inte är en sån som får en liten kula på magen när jag blir gravid. ALLT blir stort på mig. Jag var tvungen att ha gravidbyxor i v8, under första gravidteten som avslutades i v11 hann jag gå upp 7 kilo. Väldigt mycket sitter på ben och rumpa. Min syster är likadan. Hon blev jättejättestor och tjock. Sen blev hon pyttepytteliten och smal. Hoppas på det också. För hur rationell det än går att vara är smal = bra för mig.

Och ja, det känns råviktigt att bli superfoxy efteråt. Ibland. Min fåfänga är lite nyckfull, för samtidigt som jag gärna vill vara supernajs bryr jag mig ändå inte riktigt om det. Jag tycker det är tråkigt med smink, vet inte hur man fixar håret fint (har ALLTID hästsvans, för då slipper jag hår i ansiktet), har nästan bara tråkiga svarta kläder och tycker att gympaskor är grymt. Nylonstrumpor och tighta kläder är jobbigt. Tycker inte om smycken. Osv. Jag vill, men orkar inte, typ. Men visst raljerar jag också, jag är ganska medveten om att mitt liv kommer bestå mer av spyfläckade kläder än Louboutins framöver. Det är kanske därför jag tänker på dem så mycket. Eftersom det är så långt från verkligheten nu också så känns det fint att få drömma sig bort till något (nästan) ouppnåeligt.

Och så här är det, det är fortfarande väldigt viktigt för mig. Jag kommer att jobba hårt efteråt för att komma i samma kläder som jag hade innan. Jag kommer inte att må helt bra förrän jag gör det. Sen hoppas jag att det blir mindre och mindre viktigt. För det är inte allt, det vet jag ju. Men det är inte lätt heller, att ändra ett helt livs tankemönster.

Den andra frågan var lite muntrare kanske:


2. Jag brukar skriva listor på exakt vad jag har gjort av med pengar på och exakt hur mycket jag kan göra av med nu, och sen sitta och laborera med listorna: 'Om jag lägger undan det här kan jag ändå göra det här, men om jag sparar in på det här har jag ännu mer och...'
Kära bullen, kära bitter: Är jag normal?

Svar: OH JA! Vad underbart, vad roligt. Om du har iPhone, skaffa appen Mina Utgifter. Älskar föra in nya poster och sen titta på statistiken. Fler borde vara som vi! Planera pengar är det roligaste som finns. Särskilt som det blir över. (Analysen av den ståndpunkten vill jag inte ha!)