Namngivningen, nu på riktigt

Eftersom jag inte är med i kyrkan kändes det väldigt främmande för mig att låta döpa Sigge. Samtidigt fick jag bestämma över vår vigsel, som då blev borgerlig, så jag lät min man avgöra hur vi skulle göra, allt i rättvisans namn. Tack och lov förstod han att det nog ändå var rätt viktigt för mig så han ringde den vigselförrättare som vigde oss. Han gör även namngivningar och begravningar och är med i humanisterna, vilket passar mig väldigt fint.

Jag döptes i Bromma och hade dopkalas i farmor och farfars trädgård, för länge länge sedan. Eftersom Siggots farmor och farfar också bor i Bromma tänkte vi att det vore fint att härma deras upplägg så vi hade festen i deras trädgård. Och det var väldigt fint väder. Tack och lov. Det kom 48 personer och det hade blivit så himla trångt och tråkigt inomhus.

Anyhow, cermonin var väldigt fin, han berättade lite om barnkonventionen och annat viktigt för barn, vi berättade varifrån namnen kom och hans faddrar fick ett skriftligt bevis och fick visa upp sig. Sen var det trädgårdsmingel med snittar, skumpa, tårta och kakor i många timmar. Fint tycker jag.

Han fick dessutom många väldigt fina gåvor, några som hans mor ev kommer låna till han blir vuxen. Hmm. Han fick bland annat två stycken träd. Ett ska till landet om vi lyckas frakta, japanskt körsbärsträd. Hurra.

Det kändes enkelt men ändå speciellt och viktigt. Lite som vi ville ha det. (Jag åt nog 6 bitar tårta, fyra korvar med bröd då snittarna var slut när det var min tur, och 647 småkakor. LCHF-paus kan man säga).