Foglossningen, del 400

Man kunde ju tycka att allt skulle vara bra nu, efter mer än nio månader. Det skulle man verkligen. Men så är det inte. Det är självklart mycket mycket bättre än vad det var för ett år sedan, och det är jag tacksam över. Men det hade varit skönt om det hade varit helt borta.

Nu har jag ont varje dag, lite mer de senaste veckorna faktiskt. Jag går regelbundet och knäcker bäckenet, utan det hade jag haft svårt att gå. Jag kan inte springa, vilket jag verkligen längtar efter. Inte gå jättefort heller.

Men jag tänkte gå till två olika läkare nu i december och se vad man kan tänkas göra åt det.

Vill liksom bli bra i alla kroppsdelar så att Sigge kan få en brorsa också. Innan det är i ordning är det ingen ide att ens fundera på det.