Nostalgi kanske

Jag läser Knausgård, del två. Det är rasande bra. Och i boken rör han sig i stan, på Söder, på samma ställen, i samma tid, samma dåtid som jag gjorde. Och jag minns allt. Känslor och platser och människor. Och det blir liksom konstigt inombords. Jag kommer aldrig mer vara 27 och fri och utan ansvar. Jag vill det inte heller. Aldrig att jag byter en minut av det liv jag har nu mot något annat. Men ändå, att för en kväll bara, få vara tillbaka. Tio år sedan. Det var så mycket outsagt då, sånt som är tillrättalagt nu. Det var spännande på ett annat sätt. Det var ett helt annat liv och jag var en annan.

Andra kallar sånt här fyrtioårskris. Jag kallar det nostalgi.