Hur man reagerar
Det är lite märkligt hur man reagerar när något oväntat och hemskt händer. (Läs:jag). Att hjärnan liksom är inställd på en sak och sen har väldigt svårt att ställa om. När läkaren berättade att de vill lägga in Sigge var jag fortfarande så inställd på att gå på bokrelease att jag tänkte att min man fick komma upp till sjukhuset och ta över så att jag skulle kunna gå. I några minuter. Sen fattade jag att min son hade andningssvårigheter och att han skulle få stanna kvar. DÅ rebootade jag.
Sen tänkte jag att jag skulle sova hemma eftersom jag skulle jobba dagen efter och för att det bara fanns en säng. Ändrade mig en liten stund efteråt då jag för andra gången förstod att min son skulle sova på sjukhus. Jag hade stått upp och sovit om det hade behövts. Men så ville inte min hjärna se det, först.
Nåväl, till slut fann jag mig i hela situationen, och skiljdes motvilligt från Sigge halv sju i morse.
Sen tänkte jag att jag skulle sova hemma eftersom jag skulle jobba dagen efter och för att det bara fanns en säng. Ändrade mig en liten stund efteråt då jag för andra gången förstod att min son skulle sova på sjukhus. Jag hade stått upp och sovit om det hade behövts. Men så ville inte min hjärna se det, först.
Nåväl, till slut fann jag mig i hela situationen, och skiljdes motvilligt från Sigge halv sju i morse.
posted by Bitter at 11:15
3 Comments:
Ja, det är märkligt hur man reagerar, hur hela kroppen är inställd på något och man därför behöver några minuter för att fatta. Mycket mänskligt, förmodligen något som skyddar en i längden. Men ibland känner jag mig dum när jag inte ögonblickligen kan ändra åsikt.
Hoppas Sigge är bättre nu. Det är ju inte ovanligt att små barn har de här problemen. Har du hunnit tala med äldre släktingar? Både min ena son och hans dotter hade problem med andningen när de var små, och det debuterade ung i Sigges ålder och i samband med att de blev lite förkylda. Men det "växte bort" så småningom. Lycka till från tanten.
Stackars Sigge! Hoppas han piggnar på sig snabbt! Det kanske är en klen tröst, men som gammalt astmatikerbarn vill jag bara säga att jag inte har lidit nåntig av sjukhusbesöken under min uppväxt, snarare tvärtom. Det är lite läskigt först, tills man märker hur mycket enklare allting blir, då älskar man det. Eller man och man, jag gjorde det. Hoppas Sigge känner samma.
Tack för bra kommentarer! Jag hoppas på att det kommer att växa bort så småningom. Nu ska jag skynda mig hem till honom.
Skicka en kommentar
<< Home