Förlossningen

Nu är jag lite redo. Har hämtat mig någorlunda och har även hunnit med att rensa kylskåpet från mystiska gamla flaskor med okänt innehåll och passerat bäst-före-datum. Så fick jag äntligen känna mig nyttig igen.


Nåväl. Tisdagen 28/5 blev vi uppringda av avdelning 63 klockan nio och uppmanade att skynda oss till sjukhuset. Det verkade finnas tid för snitt. Jag skulle ju läggas in akut istället för att ta den planerade tiden eftersom man var orolig för att Gunnel skulle få syrebrist i magen när jag inte kunde andas under nätterna.

Vi kom in, förbereddes, rakades, bytte kläder. Och var redo. De beställde sex påsar extra blod till mig eftersom jag är immuniserad, och sen fick vi vänta. I evigheter. Först skulle blodet korstestas mot just min avvikelse så att de säkert skulle kunna ge mig det om det skulle behövas. När det väl var klart var det full rulle på förlossningen. Många akutsnitt den dagen. Klockan 23 frågade jag hur det skulle se ut under natten, jag var väldigt väldigt hungrig då, eftersom jag hade fastat hela dagen. Det såg inte så bra ut så äntligen fick jag plocka ut mina lyxmackor och croissanter ur garderoben. Sen somnade jag och sov i tiominutersintervaller hela natten. Trots sömntabletter

Dagen efter, kom de in vid nio på morgonen och sa att det var dags. Då hade jag nästan givit upp hoppet om att det skulle bli något före bokat datum, men allt gick så fort. Vi bytte om igen, duschade och blev nerkörda till operationssalen på förlossningen supersnabbt.

Och då blev jag nervös. För att något skulle gå fel, att jag skulle känna smärta trots bedövning, över att inte ha någon kontroll över situationen. Men det hade den åtta man starka personalstyrkan. Det kändes väldigt proffsigt, kontrollerat och lugnt. Bedövningen tog. Det kändes lite när de plockade ut henne, men det var inte obehagligt. Jag bad min man berätta något tråkigt från jobbet så att jag skulle tänka på något annat under tiden, men jag avbröt honom efter bara några minuter, när jag hörde ett litet skrik.

Och hon fortsatte att skrika, de visade upp henne väldigt snabbt och sen gick min man iväg med henne. Det kändes som en evighet, men troligtvis var det inte mer än fem minuter. Då kom de tillbaka och meddelade att det var en flicka, 3745 g tung, 50 cm lång och med toppapgar. Hon fick ligga på min hals medan de sydde ihop mig. Alla gratulerade oss och sa att det hade gått jättebra, att hon mådde bra och så var det över. Så fort!

Vi rullades till uppvaket och där ammade hon för första gången. Och det var bara overkligt och underbart och jättekonstigt och samtidigt, helt fantastiskt.