#4

Jag har ju längtat efter att träna ordentligt. Nästan fem år, sedan jag blev gravid första gången och efter att min kropp bara gav upp. Närjag var frisk och stark för i tiden tränade jag också ibland, inte så gärna för att jag vill, mest för att man borde. Nu, när jag inte kunnat så länge, och haft så ont, finns det nästan inget jag tänker på lika mycket som att träna.

Dels vill jag bli stark så att jag orkar med mina barn och mitt skrivbordsliv. Dels vill jag liksom vara en sådan som tränar. Jag vill springa lopp. Jag vill försaka roligheter och skylla på träningen. Jag vill längta till nästa pass och ta ut mig så att jag knappt kan röra mig, och samtidigt fyllas av skitsköna endorfiner.

Och nu verkar det vara dags (peppar, peppar), jag kunde springa lite grann igår, och idag var jag på ett fasansfullt plågsamt pass i en skum liten källarlokal vid Mariatorget. Det gjorde så ONT. För att inte tala om hur det känns nu. Jag bävar inför morgondagen. Men jag känner för första gången på hundra år att jag lever. Det är fantastiskt.

Dock att jag ännu inte blivit en sådan som försakar ännu. Funderar just på hur magnifikt jag kan belöna mig för mitt hårda slit. Som inte påverkar mitt styrkepass klockan nio imorgon bitti. Tänker att om man dricker lite vin kanske man kan dricka det sista senast klockan åtta och sen mycket vatten. Då klarar man?