Jinxskräcken

Det är så många tankar jag har som jag varken törs säga eller skriva, jag är så oerhört rädd att jinxa något. Det kommer göra att jag är mindre förberedd för alla sorters död när det är dags för tankarna kan inte gå dit. Kan inte prata om det.

Till exempel tänkte jag en stund på hur bra vi får ihop livet och att jag allt som oftast ligger i soffan och läser (EJ JINX!!!), men borde inte skriva det. Det kan i och för sig bero på att jag varit sjuk hela februari, och egentligen gjort bara det. 

Jag har en bekant som berättade på fb att hon på obestämd tid slutat jobba helt för att det var så jobbigt att få ihop det. De har två barn och bor i innerstan men inte dödsrika så deras ekonomi påverkas mycket av detta.  Dömer ingen, alla väljer sina liv, men blir helt jävla galen av kvinnofällan hon trampat ner i. Sätter ca en miljard på att han inte sätter av ca 5000- 8000 i månaden åt henne i förlorad pension, såväl statlig som tjänstepension. Så jo, tydligen dömer jag lite ändå. 

Och nu när vi ändå dömer, sluta jobba helt? Så jäkla jobbigt är det inte med två barn, hon kunde ju ha gått ner i tid, om det nu var hon som skulle göra förändringen? 

Nä, jag var väl inte så frisinnad som jag trodde då. Är upprörd.