Feedback

TACK för feedback på mitt inlägg om jämställdheten och läxläsningen. Ni skrev olika men bra allihop. Jag är fortfarande kluven till vilket som är rätt, men nu kommer jag göra så här:
Jag hämtar de flesta dagar och då gör jag det bara. För mig är det ASVIKTIGT att han klarar skolan, särskilt med sitt funktionshinder. Det är mitt jobb att hjälpa honom. Min man glömmer det varje dag, pga ??? Men nu skiter jag i det och orkar inte tjata eller diskutera det något mer.


Jag gör hans läxor (eller inte gör dem förstås) och sen får jag jobba med min irritation och bitterhet.
Min belöning blir ju ändå om han klarar det han ska i skolan. Det är ju syftet.


Att hjälpa honom med läxorna handlar ganska lite om att svara på någon fråga eller förklara, utan om att hela tiden hala in honom när han går i väg, eller koncentrationen går till något annat. Att hjälpa med läxorna är att hela tiden tjata, motivera, hota och muta. Uppmuntra och stötta. Det är rätt krävande plus att lillasyster blir helt ignorerad den timmen och det är också jobbigt tycker jag. För sen är det läggdags och då har vi inte hunnit hänga något alls.