Reflektion

När man isolerar sig från den verkliga världen i två veckor känns den ganska avlägsen. Jag har stundom tänkt lite på jobbet, på text-projektet, på lägenhetsreonveringar och vänner. Och lite på män. Inga specifika tyvärr, utan på den där okända som jag börjar längta lite efter på riktigt. Inte som de jag använt för att komma över Loverboy/bekräfta mig själv/döva tristess eller andra mindre viktiga skäl. Utan den där som jag som kommer att längta efter så snart han är skild från mig, honom längtar jag nu efter. Jag längtar efter lite mening. Inte för att meningen nödvändigtvis måste ligga i en relation. Men kärleken, jag längtar nu.

Tillbaka i verkligheten smällde jobbet mig på käften, så jet-laggad att jag knappt kunde stå på benen var jag tvungen att hantera en pissig situation, som min chef hade negligerat. Det gick bra, men jag hade önskat mig en mjukstart, jag åkte ändå direkt från arlanda till jobbet.

Sen kom jag hem, och allt var...samma. Lika samma. Samma lika. Jag hade önskat mig en förändring, att jag skulle ha förändrats, att livet skulle ha gjort det. Att något skulle vara annorlunda. Det enda som är annorlunda är att jag är lite fattigare och lite brunare.

Men kanske har det ändå förändrats lite, det känns som att jag har lite energi nu, energi att använda till lite förändringar, drivna av mig själv. Jag har lust att styra upp mig själv, och snart är det ändå sommar.

Sommar...
Två pissiga somrar på rad, jag hoppas att magin i talet tre är försvunnen. Jag förtjänar en bra sommar i år. Jag tänker göra mitt bästa för att det ska bli så. Jag tänker fan aldrig ge upp projektet: att bli förnöjsam. Det MÅSTE vara meningen med livet.

På planet hem läste jag Montecore (Khemiri), jävlar jävlar vad han är begåvad. Jag blev nästan illamående.