Introspektion

Jag har, mot bättre vetande läst hel bitterbloggen. Och det var i sanning en dyster läsning. Alla gamla Loverboy-minne kom upp, de få fantastiskt ljuvliga, men framförallt, de många många dåliga minnena av den relationen. Jag är nära ett upplopp mot mig själv, för hur jag kunde trampa på precis allt som var jag, förnedra mig själv in i döden och vara en sån jävla tönt. Visserligen förstår jag fortfarande kärlekens makt, men sådan kärlek betackar jag mig för nu.
Min tidigare relationsvana var helt annorlunda, och jag undrar vad han gjorde för att förvandla mig till en idiot. Låt det aldrig hända igen.

Jag är arg.

Jag är fascinerad över att jag inte vågade säga ifrån, jag tror aldrig det kommer att hända igen, jag har blivit cynisk på riktigt. Trots allehanda nederlag lever jag hellre ensam än äter skit till vardags.

Det är trevligt med insikter.

Intressant är också att jag var så mycket ärligare i början av bloggandet. Jag ljuger inte nu, men jag förtiger. Är jag räddare för att bli fördömd, bedömd? Eller värnar jag om det jag kan hålla för mig själv. Jag vet inte.

Slutsats:jag är olyckligar än på länge, men jag fan så mycket mer sann mot mig själv. (Om man ens ska behöva använda sådana floskler).

Oh well.