Inte för mig

Har precis kommit hem från middagen med gamla kursarna. Det brukar vara rätt kul, en gång om året, men nu vet jag inte om jag ska göra om det. Det är FÖR puttrigt, för småborgerligt, och alldeles alldeles för tråkigt. Värden möter i dörren med dottern i bärsele, men under det, givetvis kostym, värdinnan gnäller efter maten om sina hängiga utammade tuttar, och deklarerar att hon definitivt ska köpa nya, när hon fått nästa barn. Alla pratar om sina jobb, och försöker bevisa att just de är mest framgångsrika, om de inte talar om sina bröllop, havda eller kommande. Tom mitt säkra kort, den enda som jag verkligen haft något gemensamt med har gift sig. Visserligen efter fyra månaders bekantskap, och på Arlanda. Men ändå.

Jag tänker att jag inte är föraktfull, vilket jag säkerligen är, mest att jag inte får ut någonting. överhuvudtaget. När vi börjar tala böcker blir jag snabbt lite lycklig, men falnar när de dissekerar Marklund. På riktigt. Troligtvis är jag bara bitter, avundsjuk och singel, men det räcker nu.

Dessutom äter vi middag i matsalen, dit vi visas in efter en drink i salongen. Med flygel. Jag kände mig mest som en trotsig tonåring. Jag tänker fortsätta vara det.

Och missförstå mig rätt, jag är säkerligen småborgerligheten personifierad, det är jag gärna, men jag vägrar, vägrar bli så tråkig. Jag skiter faktiskt i Anna Wahlgrens uppfostringsmetoder. När blev det ett accepterat samtalsämne?

För övrigt sprang jag väldigt flåsande runt Årstaviken idag. eller, sprang, gick sprang gick osv. Men jag är enormt stolt.