THIS is what I need

Jag stjäl två dagar av tiden och lämnar asfalten för skärgården. Där jag sitter är det bara ljusgrönt, jag är oändligt tacksam över min tillflyktsort. Jag jobbar från terassen hela fredagen, ibland måste jag gå in, det är för varmt, men jag kan inte ta mig ner till havet. Jag kan inte bada här, inte ännu.

Den rastlöshet jag trodde skulle äta min inifrån finns inte, jag njuter tvärtom att vara helt ensam, helt gömd, och bara höra tystnad. Den är tillfällig men jag är noga med att lyssna ordentligt, nu när jag kan.

En gigantisk geting jagar mig hela dagen, och jag inser, att om den sticker mig, finns ingen som kan hjälpa mig. Vet inte om jag själv kommer att klara att ringa ambulanshelikoptern innan jag får svårt att andas, om någon kommer att hämta mig, eller om jag kommer att dö här, ensam. Det finns visserligen inget ställe jag hellre skulle vilja dö på, men nu? Så här? Om den sticker mig när spisen är på, kanske huset brinner ner, ön brinner ner, jag kommer att förstöra för så många. Så jag lagar min mat med stängda dörrar.

Den jävla presentationen äter mig dock inifrån, jag försöker memorera, översätta till engelska, jag mumlar för mig själv när jag sitter på min klippa. Men jag undviker den, jag avskyr den och kan inte engagera mig, även om jag vet att jag måste. Jag har nio dagar på mig, och det är fortfarande ett mysterium hur jag ska klara det, för jag vill ju inte.