ensam igen och så

Ja jag vet inte riktigt vad som händer nu, har hamnat i någon form av hjärnspinn, som inte verkar gå över, blir bittrare för varje dag ssom går, alltså bitter på riktigt och det är inte klädsamt, nej det är det verkligen inte. Önskar att hjärnan inte drar iväg med mig på såna här utflykter, jag behöver dem inte. Så många bra dagar och månader nu, men den tiden måste få vara längre, men ensamhetstugget äter mig, och jag blir bara tyngre och tyngre och inget av det som är bra, inget av det som jag gör bra spelar någon roll. Just nu är jag bara ensam och jag är sjukt sjukt rädd att jag kommer att förbli det. För ensamheten känns inte alls rolig, inte idag och jag ska gå och lägga mig, hoppas på underverk och tänka att imorgon är jag inte ensam längre. Imorgon kommer mitt hopp tillbaka, det måste det göra för jag tänker inte gråta en höst till.