I nöden prövas vännerna

OK, igår var dödens dag. Det jag var räddast för hände. Jag blev av med jobbet. Jag grinade en mindre sjö men hade tack och lov inte ro att sova eller något utan avverkade arbetsförmedlingen, långa samtal med facket och CV-skrivande under dagen. Har en fantastisk familj och man som ringde, messade och kramade mig i många långa timmar. Har dessutom så fina vänner att det blev lite grinande bara för det. Sådant stöd! Pepp. Kärlek. Allt faktiskt. Jag trodde jag skulle dö. Min kille satt uppe halva natten och räknade på vår ekonomi, och kom fram till att det funkar. Han är finast. Mina vänner kom med vin och goda råd.

Och idag har följande positiva saker hänt:

 - mail och samtal med många kollegor som gråtit, berättat att de gråtit, peppat, kramat, erbjudit sig kolla med alla kontakter, kollat cv och jag vet inte vad. De har verkligen ställt upp för mig. Åtminstone vissa. Det har varit så jävla fint. 

 - Fick veta att jag får avgångsvederlag som, med mycket snålande räcker november ut. SNÅL.

 - Sökt 80 jobb på rätt ställen, alltså spontanansökt

 - vilket lett till 6 intervjuer nästa vecka, visserligen har flera sagt att de inte har jobb nu, men ändå

Så trots skräcken har dagen varit produktiv och bra, ännu fler vänner ringer och peppar och jag är världens lyckligaste som har ett sånt nätverk, kära fina människor omkring mig.

Nu grinar jag inte, nu är jag beslutsam, jag ska fixa detta.

Och om jag hinner är sista arbetsdagen imorgon. Så en obestämd semester ligger framför mig. Bra. Och läskigt.

Jag tänker gå starkare ur det här, inte slagen. Vägrar.