Nummer två

Det hände en så fruktansvärt jobbig sak på jobbet idag som jag inte kommer att skriva om, inte prata om för jag orkar fan inte gråta mer. Det var några bra nyanser i det som hände men på det stora hela gjorde det mig paralyserad och jag åkte hem och la mig i sängen efter jobbet och hoppade över vår stora sommarfest på terassen på nionde våningen. Kunde inte stanna och låtsas vara glad. Jag är ingenting nu. Ingenting alls. Har ingenting att vara stolt över. Hatar mitt liv oerhört mycket.

Intervjun för det coola jobbet gick väl bra men jag insåg snabbt att det inte är något för mig. Alldeles för ensamt och alldeles för stort ansvar. Inom ett område jag en gång för alla bestämt mig för att lämna. Jag stannar som konsult. Om jag får.