Nytt mantra

Det är nästan så att jag inte skriver det här alls, för jag kan inte lyfta armarna längre. Gjorde en superond axelövning och nu är jag sur på min PT. Han bara flinar när jag skriker. Ond.

Ville ju inte alls gå tillbaka till jobbet efter semestern, semester är mycket finare, jag räknar ner till 28 arbetsdagar kvar till nästa gång. Den långa. Och jag tänker ha kvar mitt jobb då också, orkar inte inte ens tänka på annat alternativ så nu bara bestämmer jag mig för att det där verkligen blir ett problem jag tar itu med när det kommer. Ny kollega på smällen också, visserligen tidigt, men ändå. Jag stannar där till minst efter min kommande föräldraledighet någon gång i framtiden (inget jinx här inte, bara ett beslut som innebär att jag inte ska älta mer). (Ja alltså, allt kan ju hända, men idag har jag bestämt mig för det. Så det så.

Har ju aldrig något kul att skriva längre, eller jo, förresten, åt fantastiska raviolis med ost och vit tryffel. De var dyra men so worth it. Köp sådana.

Nu ett varv runt Årstaviken, våga vägra ligga i sängen och vara emo när solen skiner. Nytt mantra.