Begravningen
Idag begravde vi farmor och det var alldeles fruktansvärt. Att hon är död har jag hunnit vänja mig vid. Men jag var inte förberedd på att jag skulle vara så fruktansvärt ledsen under begravningen. Jag grät oavbrutet i en timme. Mycket läskigt. Och jag har så svårt att förstå mig på begravningskaffe, det kan ju bara fungera om man inte sörjer särskilt mycket. Jag hade väldigt svårt att sitta och småprata över smörgåstårta när jag bara ville lägga mig ner och fortsätta gråta. Jag vill nog helst ha min sorg i fred, inte sitta bland massa andra och gråta. Det känns märkligt. Usch ja, det var en jobbig dag.
posted by Bitter at 18:56
5 Comments:
Jag har varit med och begravt min faster som var förtio och hade fem barn, den yngsta två. Det är det värsta, värsta, värsta jag varit med om. Det önskar jag inte på någon. Inte kaffet efteråt heller.
Och kram till dig. Man får såklart vara ledsen och lägga sig och gråta. man kan skita i att folk tittar, det är okej.
Begravningar kan vara så väldigt olika. Och det är svårt med begravningskaffet. Men att inte träffas efteråt är inte heller bra.
Jag hade en kusin som blev sjuk. Det var en otrevlig sjukdom, och jag sörjde mycket redan under hennes sjukdom. Vi hade varit mycket tillsammans, vi var lika gamla, och jag hade varit så ofta i hennes hem när vi var barn, hon var nästan som min syster. Min kusin var 60 år när hon dog, men för mig var hon inte gammal.
Efter begravningen var det lunch på ett hotell. Min man och jag gick och satte oss vid ett tomt bord. Dit kom också några av hennes bästa och äldsta vänner som vi inte hade träffat på många år. Under hela lunchen pratade vi om min kusin. Våra minnen av henne, om hur hon hade varit, om hur vi hade förstått att hon var sjuk. Jag är så glad för den pratstunden. Den hjälpte mig oerhört mycket i min sorg.
Så kan det vara i bästa fall. Och som Jenny skriver, en kram till dig, den här gången från tanten.
Jag har också varit tvungen att begrava min farmor den här hösten. Finaste stunden på hela begravningen var under kaffet då en av mina fastrar höll världens finaste tal om min farmors liv. Så det går att göra något bra av det. Men annars håller jag med, känns helt fel!
Kram till er också, och tack för era fina kommentarer.
Jag har ändå haft tur som fick begrava en farmor som faktiskt levt färdigt.
Och visst kan jag förstå behovet av att sitta tillsammans och prata efteråt, men det passar nog kanske inte mig, jag behövde vara ifred.
Skicka en kommentar
<< Home