Saker som gör mig arg
Här kommer en:
alla jävla människor som ska ha synpunkter på hur vi väljer att fördela vår föräldraledighet. Som är så hårt fast i den traditionella könsmaktsstrukturen att de inte klarar av avvikelser och andra (och kanske bättre?) sätt att lösa ett problem, eller åtminstone en omställning i levnadsvillkoren.
Så här kommer vi att göra i vår familj:
De första nio månaderna är jag föräldraledig. MEN, jag kommer att jobba varje fredag så fort rutinerna har satt sig. Min man jobbar då 80%.
Nästa nio månader är min man föräldraledig. Jag kommer att jobba 100%.
Detta innebär att han kommer att ta ut fler föräldradagar än jag, även om vi delar tiden lika.
Det förutsätter givetvis att Sigge föds frisk, skulle vi inte vara så lyckligt lottade kommer vi BÅDA vara med honom på sjukhuset, inte bara jag. Och min man stannar hemma hela första månaden så att vi alla tre kan vänja oss vid varandra.
Det finns många skäl till att jag kommer att jobba 20%, här är några av dem:
- Jag VILL
- Jag tycker att det är roligt
- Jag är chef för en grupp som jag vill fortsätta ta hand om
- Mitt företag mår bra av att jag gör det
- Jag kommer att må bra av att få vara lite vuxen då och då
- Jag tjänar mycket mer än min man
- Det är viktigt för oss att Sigge får en lika nära relation med sin pappa som sin mamma
- Det är viktigt att det inte endast en person som kan ta hand om Sigge.
Och här är ett urval av de invändningar vi möter:
- Du kommer inte att vilja det sen
- Men tänk om han får kolik (?!)
- Har ni råd med detta när hon har ändrat sig och du inte kan gå upp till 100% igen?
- Det kommer vara för jobbigt för dig att pumpa ur på jobbet
- Du kommer längta för mycket efter din bebis
- Han kan ju inte amma
- Ja ja, vi får väl se hur det blir sen
Och många många fler. Jag ser inte ett enda rationellt argument för att vi inte skulle göra så här. För oss är det den bästa lösningen.
Oh, nu blev jag så upprörd igen. Måste andas en stund.
alla jävla människor som ska ha synpunkter på hur vi väljer att fördela vår föräldraledighet. Som är så hårt fast i den traditionella könsmaktsstrukturen att de inte klarar av avvikelser och andra (och kanske bättre?) sätt att lösa ett problem, eller åtminstone en omställning i levnadsvillkoren.
Så här kommer vi att göra i vår familj:
De första nio månaderna är jag föräldraledig. MEN, jag kommer att jobba varje fredag så fort rutinerna har satt sig. Min man jobbar då 80%.
Nästa nio månader är min man föräldraledig. Jag kommer att jobba 100%.
Detta innebär att han kommer att ta ut fler föräldradagar än jag, även om vi delar tiden lika.
Det förutsätter givetvis att Sigge föds frisk, skulle vi inte vara så lyckligt lottade kommer vi BÅDA vara med honom på sjukhuset, inte bara jag. Och min man stannar hemma hela första månaden så att vi alla tre kan vänja oss vid varandra.
Det finns många skäl till att jag kommer att jobba 20%, här är några av dem:
- Jag VILL
- Jag tycker att det är roligt
- Jag är chef för en grupp som jag vill fortsätta ta hand om
- Mitt företag mår bra av att jag gör det
- Jag kommer att må bra av att få vara lite vuxen då och då
- Jag tjänar mycket mer än min man
- Det är viktigt för oss att Sigge får en lika nära relation med sin pappa som sin mamma
- Det är viktigt att det inte endast en person som kan ta hand om Sigge.
Och här är ett urval av de invändningar vi möter:
- Du kommer inte att vilja det sen
- Men tänk om han får kolik (?!)
- Har ni råd med detta när hon har ändrat sig och du inte kan gå upp till 100% igen?
- Det kommer vara för jobbigt för dig att pumpa ur på jobbet
- Du kommer längta för mycket efter din bebis
- Han kan ju inte amma
- Ja ja, vi får väl se hur det blir sen
Och många många fler. Jag ser inte ett enda rationellt argument för att vi inte skulle göra så här. För oss är det den bästa lösningen.
Oh, nu blev jag så upprörd igen. Måste andas en stund.
posted by Bitter at 14:09
13 Comments:
Jag har inte barn, är inte i närheten av att ha barn heller för den delen, men varje gång föräldraledighet kommer upp så blir jag lika rasande över att den generella uppfattningen verkar vara att mamman ska vara hemma samt har rätt till att vara hemma hela tiden oavsett vad pappan tycker/vill. 'Du kommer vilja vara hemma'-argumentet körs hårdast i min närhet. Man ba eh ja, jag vill också äta godis varje dag och aldrig jobba, men det är inte heller bra för mig.
Heja er!
Jag vill bara säg att jag tycker att er plan låter alldeles ypperlig! Att jobba varje fredag efter att rutinerna satt sig tror jag tvärtom kommer göra att du tycker om din bebis ännu mer, eftersom du får tillfälle att vara dig själv och vuxen, istället för bara förälder.
När jag och min sambo fick barn var jag hemma sju månader, sen jobbade jag 80% samtidigt som sambon var hemma i tio månader plus att han jobbade varannan helg under hela den sammanlagda föräldraledigheten.
Och låt mig säga en sak: jag älskar mitt barn över allt annat, men ändå "ville" jag inte vara med honom varenda sekund och tyckte det var skönt att börja jobba igen. Att bara vara förälder och inte ha ngn annan identitet kvar, tror jag inte är nyttigt för vare sig föräldern eller barnet.
JUST!
Tack för pepp. För precis som Linn säger, det finns en jävla massa saker man VILL göra, men kanske inte heller kan. Tänk vad många fina cigaretter jag hade kunnat röka de senaste 7 månaderna bara för att jag ville. Nu gjorde jag inte det, för Sigges skull. Precis som så många andra saker jag kommer att göra i framtiden.
Också trött på att bli betraktad som en sämre mamma för att man faktiskt vill göra annat också. Har mkt svårt att tro att min tidigare identitet helt kommer överskuggas av min mammaroll. Tror också jag blir en bättre mamma om jag får träna ibland, dricka för mycket vin, köpa för dyra kläder och jobba medan jag ammar. Amen.
Men vem är dessa troll egentligen? Tycker att alla mina kompisar tänker ugefär så här. Är det gamlingar, eller? Så att jag vet vem jag ska undvika, när det är dags.
Folk är ju helt galna. Jag är inte jätteförvånad över stenåldersåsikterna och dinosauriekommentarerna men att folk har mage att prångla på dessa på dig fattar jag inte.
Vår plan är också att dela ledigheten framöver på icketraditionellt manér. Min erfarenhet är dock att folk 1) tycker att det verkar utmärkt (de flesta som är jämnåriga, bor i storstad och vet hur jämställdhet stavas) 2) inte ens frågar för de talar om saken på så vis att de förutsätter att jag ska vara hemma länge å pappan kort tid för det är så man gör (äldre personer mest) 2) att de frågar, berättar att de själva väljer traditionellt för att det "passar dem bäst" (jämnåriga från mindre orter).
Summa sumarum, jag har alltså i princip inte varit ute för att bli ifrågasatt mer än nån enstaka gång å då oftast för att jag "bara" kommer vara föräldraledig ca 7 mån i sträck i första skedet (varav vilka vi är hemma båda två 3 av månaderna). Då svarar jag att föräldraledigheten totalt är drygt ett halvår per person så att jag faktiskt måste jobba sen för att det är dags för pappans del. Jag går oftast inte in på de självklara möjligheterna att ta ut färre ersättningsdagar osv för folk är sällan så insatta...
Det är så himla skönt att läsa om någon annan som också lägger upp en okonventionell föräldraledighet! Ibland undrar jag faktiskt om det kanske trots allt är vi som gör "fel" eftersom ingen annan gör så här...?
Jag ska gå upp på 20% när bebisen är tre månader, sen ska vi gå över till 50/50 för att nästa vår när ungen är ungefär ett år ha bytt så att jag jobbar 80% och är hemma 20% (under förutsättning att allt går bra naturligtvis - varför känner jag att jag alltid måste tillägga det här? Det säger väl sig självt?). Den enda på mitt jobb som är positiv till det här är min chef (pga att han är man?). Kvinnliga kollegor med barn drar precis de argumenten som du räknar upp här ovan. "Oj, hur ska det gå?" fick jag höra idag. "Det kommer gå så bra så," svarade jag. "Men vad händer om barnet skriker på natten?" Varför skulle det vara jobbigare för mig att jobba en dag i veckan om barnet skriker än för min man att jobba fyra dagar?!? Det låter i sådana fall jobbigare men det är ingen som kommenterar på.
Jag förstår inte varför någon skulle ha synpunkter på hur ni planerar att ta ut föräldraledigheten? Jag trodde att det var familjens ensak.
Om jag skulle önskat något för min egen del, så vore det att pappan hade tagit hand om barnet mycket mer när vi fick barn. Men det var på stenåldern, så att pappan överhuvudtaget skulle vara hemma fanns inte på kartan. Min man låg i lumpen när vårt första barn föddes, och det var tillräckligt revolutionerande att han var med på förlossningen. Men om vår dotter inte hade haft den goda smaken att komma på en söndag när han var ledig, hade han inte fått vara med där heller. Att jag sen kom hem till en tom lägenhet utan någon hjälp var inte heller roligt. Men det är ändå den kontakt som moderna pappor har möjlighet att få med sina barn som är det viktigaste, den kontakten hade inte fäderna möjlighet att få på den tiden. Och det tycker jag är så oerhört sorgligt.
Från tanten som födde barn på sextiotalet och som f ö avskydde att vara hemmafru. Men älskar sina barn.
Hejsan
Jag har inte kommenterat här tidigare, men följt dig i nga år :-)
Väntar barn ngn vecka före dig, dvs ni kommer nog får er Sigge först. Vi har också en liknande uppdelning som ni har. Och, ja det väcker känslor. Det intressanta är att "alla" utgår ifrån sina egna upplevelser och gör de till allmänna. Att just de kände att det var för tidigt att börja jobba efter 8 månader gör att jag måste känna likadant. Osv. Att jag har andra vänner som haft motsatt upplevelse räknas inte. Folk blir extremt egocentriska i detta ämne. Hur ofta har man hört ngn argumentera för att alla andra måste arbeta deltid för att det passar just mig att vara ledig en dag i veckan och ägna mig åt att måla tex.
Jag har valt att svara de som tycker att de har rätt att lägga sig i att jag minsann inte tänker låter min sambo ta hela föräldraledigheten, att jag också ställer upp och tar flera månader, faktiskt. Även om det mest är sommarmånader. Dvs motsatt argumentering. Men egentligen borde man väl bara svara: intressant att du verkar ha åsikter om hur vi i vår familj ska göra med vårt barn, hur tror du det kommer sig att du har det?
Jo, jag glömde en sak. Det är inte säkert att det bara är en del gamlingar som har konservativa åsikter om hur man tar ut föräldraledigheten. Jag tycker mig märka en tendens bland en del ungdomar, en dröm om hemmafruns återkomst, och den gör mig mer bekymrad. Gamlingarna dör ju ut som bekant.
Tycker tanten.
ORD!
Jag blir så matt på kvinnor som sätter sig själva i första rummet och helt plötsligt går från att vara fullständigt jämnställda till "kvinnor kan - mammor kan (bara)".
Jag är för att man lagstiftar om 50/50 - om inte annat för att få bort en del av den strukturella problematiken (löneskillnader etc.).
Carin
Trots att jag är för ett eget val, så håller jag med Carin här, lagstifta men hellre i tre tredjedelar till en början så att de strukturella skillnaderna kommer i dagen och kommer till rätta. Det kommer vara skitjobbigt för många, men för de allra flest alls ingen möjlighet. Detta är ändå något vi FÅR av staten, det är ingen mänsklig rättighet. Mer politik än så får ni inte av mig!
Gud vad bra att du delar med dig av kommentarer som dyker upp, kanske kan jag vara lite förberedd. Min man ska vara hemma första månaderna och totalt sett ta ut markant mer än hälften. Jag har inte fått så mycket kommentarer från omgivningen än, antar att de flesta bara tror att jag ska vara hemma ett år typ. Men det kommer säkert. :)
Vet många som delat "okonventionellt" (krävs ju inte så mycket för det...) och de verkar jättenöjda (till skillnad mot många som delar efter en fix idé snarare än vad som passar dem och sedan klagar hela tiden).
Jag skrev om några på min blogg, alla har t.o.m. ammat fast de börjat jobba tidigt (om man nu tycker att amning är så himla viktigt). http://nettelbarn.wordpress.com/category/insipration-foraldraledighet/
Jessica, superintressant att läsa om andras val som inte alltid är konventionella. Det är skönt att veta att det går att vara flexibel om man vill.
Skicka en kommentar
<< Home