Att vara tjock

En gång i mitt liv var jag en riktig smalis. Jag var 22 år, åt nästan ingenting, sprang några mil i veckan och vägde sisådär 48 kilo. Jag var råsnygg och mådde skitdåligt. Sedan dess har jag vägt mer. Ibland väldigt mycket mer. Större delen av tiden något som kanske kan beskrivas som lagom, av andra, men inte mig själv. Under några år kunde man inte beskriva mig som lagom ens om man försökte vara snäll. Det är komplicerat, och har alltid varit det. Jag har gått i terapi för det. Och jag vet att jag aldrig kommer att släppa det helt, men har förlikat mig. Tror jag i alla fall. Efter förlossningen kommer jag slita hårt för att komma tillbaka till samma storlek som innan. Det är viktigt för mig, framförallt av estetiska skäl, som påverkar hela mitt välbefinnande. Och det är ok att känna så tycker jag. Men jag ska göra det på ett sunt vis. Så långt har jag i alla fall kommit.

Och nu tappade jag tråden lite, men jag tänkte på hur det är att vara tjock. Nu är ju jag tjock på ett särskilt vis, speciellt över magen, men de där 22 kilona sitter ju inte bara på babyn, en hel del av dem sitter på mig också. Och det är verkligen fruktansvärt att vara tjock, av helt andra skäl än att mitt eget självförakt får fritt spelrum. Det gör ont. I ryggen, axlarna, nacken. Det gör väldigt ont i knäna, att bära alla dessa kilon. Det är obekvämt när det skaver mellan låren och under armarna. Detta ska jag komma ihåg, sedan i vår, när jag kämpar hårt med mig själv. Att det inte bara handlar om att vara snygg, utan att kroppen INTE mår bra så här. Man orkar inget.

Men det är nyttigt för självterapin att se siffran 83 på vågen. Utan att dö. Det är mycket nyttigt. Det är nästan så att jag hoppas på 90 kilo, för den mentala träningens skull. Men bara nästan.