Fortsatt förtvivlan

Denna dag, en mycket tung dag. För det slutar aldrig att göra ont, det bara tilltar. Och orken tar slut.

Vi var hos MVC igen, först för läkarbesök för att prata om igångsättning och sen på ultraljud för att kolla moderkakan. Igen. Och den här gången var jag kissnödig, på ordination. Så kissnödig att jag fick konstiga sammandragningar och stod i ett hörn med ryggen vänd mot resten av väntrummet och grät så att tårarna sprutade. Men smärtan började under läkarbesöket, så jag blev helt förvirrad efter ett tag.

Men först: evil läkare från hell. Var precis det här jag var rädd för. Fick visserligen remiss till specialistmödravården, men hon hade ingen empati och ingen som helst förståelse för hur uppgiven och förtvivlad jag var. Att jag behövde få visshet, bli försäkrad och tröstad. Nope. Hon var emot igångsättningar och jag blev ledsnare och ledsnare. Det är ju inte hon som fattar det beslutet tack och lov, och jag vet så himla många som blivit igångsatta eller lovade igångsättning hyfsat tidigt, bl a p g a svåra smärtor. Min egen syster bland annat. Hon hävdade motsatsen, och var till och med så dum att hon påstod att man inte gjorde kejsarsnitt före 39+0 vilket är LÖGN. Sen blev hon arg på mig för att jag blev upprörd, när "hon gjort allt jag krävt". Kärring. Mot slutet av den halvtimmen rann tårarna dessutom nerför kinderna av ren smärta. Jag knäpper mina händer i bön om att personalen på Sös är lite mer positivt inställda och har kunskap om hur psykisk stress skadar foster. Det var inte relevant enligt henne.

Inget är för sent eller sagt ännu, men jag hade behövt möta någon som min barnmorska som var positiv och ingjöt lite hopp och energi i mig. Nu blev det tvärtom jag jag har grinat hela dagen i förtvivlan, och undran hur jag ska stå ut. På torsdag ringer jag specmvc och bönfaller om en bokad tid för att träffa dem, inte bara ett löfte om att jag ska få göra det, någon gång. Som det känns nu är varje dag en månad lång och tar aldrig slut. Orkar inte.

Anyhow, ultraljudet gick bra även om jag grät och knappt kunde lägga mig ner på britsen. Moderkakan ligger rålångt upp. Och det är ju bra. Sigge är fin och verkar må bra. Också bra.

Snart kommer glass och Citodon hem. Ska se om jag kan få sova något inatt med lite mer kraft i värktabletterna.