V 33

Och några få dagar kvar på den sista etappen inför förlossningen. Det känns bra. Att det snart är över alltså. Det har inte varit lika roligt att vara ledig som det brukar, eftersom jag ju inte orkar göra något, och eftersom det gör så ont hela tiden. Men skönt har det ändå varit. Är lite rädd för hur det ska gå på jobbet, om jag ska orka eller förgås av smärta, och om jag kommer att klara av att hålla mig någorlunda trevlig när jag är där. Är väldigt sur och lättirriterad hela tiden. Av smärtan kan jag tänka mig. Men att jobba är samtidigt roligt och får tiden att gå. Så det är bra. Även om jag snart inte har några arbetsuppgifter kvar. Mycket skönt.

På ultraljudet fick vi se Sigges ansikte, han låg och tittade på oss. Det verkade vara ganska brett och ihoptryckt. Och i avsaknad av haka. Han ligger med huvudet nedåt och verkar ha det ganska bra. Måste dock göra ett nytt ultraljud på tisdag för de kunde inte se moderkakan. Har också fått göra nya blodprov om och om igen för att kolla erytrocytantikropparna. Fattar fortfarande inte vad det är, men tydligen inte farligt, men viktigt att hålla koll på vid ev blodtransfusion. Tror jag.

Anyhow, på tisdag träffar vi läkaren som ska ge oss remissen till specialistmödravården. Ett steg närmare ett bestämt datum. Ingen jinx dock, men en from förhoppning. Idag är det allt ifrån 34 till 69 dagar kvar till han föds. (69 dagar är om jag gått två veckor över tiden och blir igångsatt av den anledningen). Jag håller på 34 dagar men tror på 41.

Gud vad jag längtar efter ett smärtfritt liv igen. En någorlunda normal kropp. Att kunna promenera, träna, köpa mjölk själv. Fy fan vad fint.