Tiden. Går.

Ibland känner jag mig nästan stressad över hur fort tiden går, hur mycket Sigge växer. Att tiden rusar förbi. Någonstans sitter jag här och väntar på att jag ska bli bra i kroppen igen. Fram till dess är det liksom ingen riktig tid, bara ett mellanläge. Det är ju livsfarligt, så klart. Jag kanske aldrig blir bra, jag måste leva under tiden. Jag måste leva ändå. Trots smärta. Likadant känns det med vikten, jag liksom bara väntar på att livet ska börja igen, när jag är smal. Men det funkar ju inte så. Insikten hinner ibland i fatt mig, och då kan jag ligga och titta på Sigge hur länge som helst. Jag försöker liksom supa in varje sekund, försöker att vara närvarande hela tiden. Det känns som det är kort tid kvar till 1 december när jag inte får vara med honom hela dagarna längre. Alldeles för kort.