Lättnaden

Det gick bra idag. Jättebra till och med. Grinade bra en liten liten stund. Det var en väldigt fin läkare som lyssnade och ställde många bra frågor. Som fattade att jag är väl påläst och att det inte är något förhastat beslut. Jag behövde inte bråka eller bemöta påhittad statistik eller rena lögner, som jag förstått att andra varit tvungna att göra. Hon satt förlossningsdatumet till 3/6, 38+0. Och faktiskt, öppnade för eventuellt lite tidigare förlossning (veckan innan), om jag skulle bli extremt dålig, exempelvis inte sova på tre dygn som förra gången. Det är inte bra för Gunnel, om jag inte sover. Går det åt skogen ska jag ringa henne så får vi prata ihop oss. Om jag orkar väntar jag helst till 38+0, det är lite onödigt innan, även om Sigge föddes i 37 + 5.

Men nu med ett fastställt datum känns det på något sätt lättare att stå ut. Hon tyckte inte heller att jag behövde vara rädd för att ta Citodon. Smärta och ångest är farligare för bebin än smärtstillande. Hon föreslog också antidepressiva efter förlossningen om det skulle behövas för att hantera den "depression" jag har/kommer ha kvar som beror på det faktum att jag aldrig läkte och kanske inte kommer läka helt i fogarna den här gången heller. Vill helst inte det heller, så avvaktar där. Och det var bara ett förslag, som hon berättade så att jag skulle veta att möjligheten finns. Vi får se.

Men det känns som jag fått förnyad energi. 53 dagar! Klart jag klarar! Joho.

TUSEN TACK för all pepp de senaste veckorna. Jag är mycket glad för det.