Vännerna

Tänk om jag hade vetat när jag var barn och tonåring hur BRA jag skulle bli på det där med vänner. Att jag kunde skaffa dem, men också sedan BEHÅLLA dem. Och utveckla relationerna. Då hade jag blivit glad - det var inget jag klarade särskilt bra då. Nu - är så lyckligt lottad med många vänner och många bekantskaper. Och så glad över hur de alla berikar mig på olika sätt.
Jag har ju mina gamla vänner - som ändå har följt mig många år, två av dem från dagis, och fyra av dem adderade lite senare - Charlotte, Camilla, Fredrik, Isabel, Karin och Maja. Wow. För att de finns.
Sen är det andra som tillkommit senare, fruar och flickvänner till min mans vänner som jag har en helt egen relation med, främst Anna och Anna.
Mina vindrickare Jessica, Johanna, Rebecca och Britta - som ju är mina stöttepelare i vardagen och livet. Vi har en stående tid andra torsdagen i månaden i all evighet och en mycket aktiv messengertråd.
Det är gamla kollegor som nu är verkliga vänner - de är många, men kanske mest umgänge med Hanna, Tove, Jenny, Anders, Helena, Maria och Jennie.
Och sen kommer grannar och barnens kompisars föräldrar, vissa klickar man mer lite extra och umgås med ofta - Tove, Jonas, Sara, Erik, Johan och Julia. Tove, Sara och jag promenerar varje helg, Julia och jag tränar två gånger i veckan tillsammans och messar varje dag.
För att inte tala om alla vänner på jobbet, t ex Niklas och Linn, och internetvänner och bloggare. Jag är SÅ rik. Vilket sjukt enormt stort nätverk av fantastiska människor jag har omkring mig. Och tiden räcker ju inte till. Vill träffa dem alla så mycket oftare. Men det är också så tydligt hur sociala medier och moderna kommunikationsmedel gör det möjligt att faktiskt ha så här mycket vänner. Det hade ju aldrig gått om man skulle upprätthålla kontakterna med en väggfast telefon.


Är det något jag är rädd om och vill vårda väl är det alla dessa människor. Vad de betyder mycket.
Tacksamheten.