Men vad faaaaaaan

Ja, jag vet verkligen inte. Det var lovely och hur trevligt som helst. Vi pratade om massor med saker, en del allvarliga som varför jag gjorde slut med P, att man måste kunna bråka i en relation, att det är ett förtroende att visa sig arg (tyckte han var bra sagt). Vi skulle ha ätit, vi gjorde i ordning maten men hamnade i sängen istället. Jag blir så stressad av att jag är osäker att jag inte kan fokusera eller njuta särskilt mycket av sex. Inte kul. Vi skrattade, vi dansade, drack champagne och vin och hade sex. Igen. Det var mysigt, roligt och trevligt. Sen somnade vi. Det är skönt att sova tillsammans med honom. I like it. Sen gick han upp och var lagom morgonotrevlig – som vanligt. Jag tog tag i honom två gånger och pussade honom hej då. Jag tackade för kvällen och han sa det får vi göra igen. Och ändå är jag fantastiskt frustrerad. För blir det något mer blir det på mitt initiativ. Jag kan tänka mig att ta det, EN GÅNG. Men kvällen igår kommer att upprepa sig igen, och vi kommer aldrig att prata om det här viktiga. För jag vågar inte, jag är rädd att han säger nej tack och sen blir det aldrig mer. Om jag inte tar upp det fortsätter den här plågan men kanske får jag ytterligare lite love. Han skyddar sig bakom humor hela tiden. Inget är allvarligt. Han var mer allvarlig i början. Jag vill vara allvarlig nu. Samtidigt måste jag prata med honom, fråga vad han ser för fortsättning, vad han vill ha mig till. Och han kanske nobbar mig då. Och jag gråter nästan när jag tänker på det. Kanske kanske kanske håller han sig undan och låter bli att vara allvarlig för att han inte vill bli kär och sårad. En liten chans finns det väl för det. Fast den är nog väldigt liten.

Om han bara vill skicka lite gulliga sms, ringa ibland som han gjorde förut skulle jag känna mig lugnare. Fast det bästa är väl att ta upp detta precis innan jag går på semester och se vad jag får för svar. Är det ett bra svar kan jag vara mycket i stan, är det ett dåligt behöver vi inte träffas på sex veckor. Då kanske det värsta har gått över. Jag är kär i honom och vill inte förstöra det. Jag vet att han inte kommer att höra av sig, att jag kommer att vänta på det och till slut göra det själv. Det bästa vore att se om han är intresserad av att träffa mig igen, på hans initiativ. Fast det funkar inte.

Han verkar vara helt disträ, glömma bort vad som sagts och sa åt mig väldigt allvarligt igår att ” ibland när man pratar med någon om något som hänt tidigare så är det ju den som frågar som har det färskt i huvudet, den andra har ju inte det.” Antar att han syftade på att jag menade att vi hade bestämt att träffas i måndags, vilket han besvarade med att säga att vi ju hade sagt denna vecka!? Jag svarade att om det är viktigt kommer man ihåg det.

Och nu fick jag precis ett mail från honom – tramsigt och meningslöst. Det är ju det jag vill ha. Jag förstår mig inte på honom. ALLS.