Varför?
Underbart vacker lysande ljusgrön skärgård.
Bästa mor och far och den lilla smittohärden, besudlad med vattkoppor den här gången (bältros nästa).
God mat, gott vin, många böcker. Allt bra.
Eller inte.
Helt tom, tömd, ensam. Jag vet inte vad som hände, men drabbades av någon slags semester-koma. Kände mig som en hemmadotter, som bara har föräldrar, som tar hand om andras barn.
Började fundera på Köpenhamnsinsemination vid fyrtio för att inte bli ensam kvar.
Så kan det väl inte vara. Jag tänker inte ge hoppet om att hitta egen love. För jag ger aldrig upp. Jag kämpar alltid till sista möjliga ögonblick(se historien om Loverboy om ni inte tror mig). Kämpar när det redan är dags att ge upp. Varför känner jag mig nu resignerad, utan någon kampanda kvar.
Hemma i stan: det är äckligt, jag kan inte städa, väntar bara på hantverkare som aldrig kommer. Vill inte vara hemma, men vill inte heller vara någonannanstans. Vill inte jobba.
Detta måste få vara en lite parentes i mitt tilblivande, tillfrisknande, uppåtsträvande, lyckosträvande. Låt det gå bort snart.
Och imorgon: världens tyngsta möte med mycket arg kund. Inte mitt fel, men jag får betalt för att äta skit. Inte gott. Efter det ska jag se på världen med nya ögon. Jag ska hitta nytt hopp.
Bästa mor och far och den lilla smittohärden, besudlad med vattkoppor den här gången (bältros nästa).
God mat, gott vin, många böcker. Allt bra.
Eller inte.
Helt tom, tömd, ensam. Jag vet inte vad som hände, men drabbades av någon slags semester-koma. Kände mig som en hemmadotter, som bara har föräldrar, som tar hand om andras barn.
Började fundera på Köpenhamnsinsemination vid fyrtio för att inte bli ensam kvar.
Så kan det väl inte vara. Jag tänker inte ge hoppet om att hitta egen love. För jag ger aldrig upp. Jag kämpar alltid till sista möjliga ögonblick(se historien om Loverboy om ni inte tror mig). Kämpar när det redan är dags att ge upp. Varför känner jag mig nu resignerad, utan någon kampanda kvar.
Hemma i stan: det är äckligt, jag kan inte städa, väntar bara på hantverkare som aldrig kommer. Vill inte vara hemma, men vill inte heller vara någonannanstans. Vill inte jobba.
Detta måste få vara en lite parentes i mitt tilblivande, tillfrisknande, uppåtsträvande, lyckosträvande. Låt det gå bort snart.
Och imorgon: världens tyngsta möte med mycket arg kund. Inte mitt fel, men jag får betalt för att äta skit. Inte gott. Efter det ska jag se på världen med nya ögon. Jag ska hitta nytt hopp.
posted by Bitter at 16:58
4 Comments:
Det går upp och ner. Dipparna måste finnas där. Men kanske är de inte lika djupa som förut? Det låter inte så i alla fall.
Känslan av att vara den eviga "tonåringen" är allt för välbekant. Alltid singel. Alltid ensam på släkträffarna.
Men kanske alltid lyckligast. På riktigt. Bortanför den normativa livsstilen.
Varför vänta till 40? Är det då gränsen går för att träffa någon? Är det skiljelinjen mellan att vara på/utanför lovemarket. Du kan väl bli mamma nu och träffa stora kärleken i morgon eller om 30 år. Vem vet. Har du funderat på att vara stödperson till någon liten behövande tjej/kille? Ett stort åtagande men kanske också chans till meningsfullhet. Och inte lika stort steg som insemination. Ensam suger - vem vill vara det? Jag känner då ingen. Bara så där skönt ensam, lite tillbakadragen, fast ändå med i flocken.
en del av kursen "hantera missnöjda kunder:"
Lyssna
Lyssna igen
Bekräfta kundens känsla (inte ståndpunkt...)
Föreslå lösningar el kompensation/alt be kunden föreslå lösning - tillmötesgå om möjligt
Glömt resten - men du kan säkert själv
Break a leg!
Nej, inte lika djupa dippar. Det går över. Men att alltid vara vid sidan av börjar bli lite tröttsamt.
40 är väl ingn magisk gräns, men det är ganska mycket jobb med ett barn, så jag väntar nog hellre lite till och hoppas på att hitta någon först som vill vara med. Och så bråttom är det inte, har bara svårt att föreställa mig ett liv helt utan barn. Det kommer nog vad det lider.
Och remember, jag skriver bara när tankarna tar över. De flesta vanliga stunder har jag ju ett bra liv.
Skicka en kommentar
<< Home