Jag är trött
Jag har legat i förkyningskoma i tre dagar. Jag orkar inte mer. Jag är trött, trött på att alltid vara förkyld, trött på att inte orka tillräckligt, trött på att aldrig vara frisk nog att springa. Trött på att alltid vara ensam, hur många jag än träffar, talar i telefon med. Jag är ändå ensam. Men orkar inte ens försöka bryta ensamheten. Önskar mig mirakel. Önskar någon som bryter igenom och berör. Men det är svårt att finna, nerbäddad i sängen.
Men orkar ändå lite mer idag. Har stigit upp, tappar upp ett bad. Ska ut och gå, kanske bara runt kvarteret, men jag behöver se solen en liten liten stund. Vedervärdig vecka följer denna vidriga helg, problem på jobbet som måste lösas, jag vet inte hur, och hur mycket det kommer att ta på mig. Men jag måste bara bita ihop. Sen följer aktiviteter varandra, varje dag, de flesta roliga, som bokbytarträff, skrivrgruppsträff, M's fölsedag på Nada, jobbevent där monsieur Schyffert kommer att närvara (me likes), och efter det landethelg med sköna brudar. Men ingen tid för vila. Och imorgon kommer hantverkarna, hoppas jag och jag har ingenstans att bo. Eller jo, men jag vill helst vara hemma.
Jag ska ta djupa andetag och se till att jag klarar även denna vecka. Det är klart att det går.
Men orkar ändå lite mer idag. Har stigit upp, tappar upp ett bad. Ska ut och gå, kanske bara runt kvarteret, men jag behöver se solen en liten liten stund. Vedervärdig vecka följer denna vidriga helg, problem på jobbet som måste lösas, jag vet inte hur, och hur mycket det kommer att ta på mig. Men jag måste bara bita ihop. Sen följer aktiviteter varandra, varje dag, de flesta roliga, som bokbytarträff, skrivrgruppsträff, M's fölsedag på Nada, jobbevent där monsieur Schyffert kommer att närvara (me likes), och efter det landethelg med sköna brudar. Men ingen tid för vila. Och imorgon kommer hantverkarna, hoppas jag och jag har ingenstans att bo. Eller jo, men jag vill helst vara hemma.
Jag ska ta djupa andetag och se till att jag klarar även denna vecka. Det är klart att det går.
posted by Bitter at 11:46
4 Comments:
Vad jobbigt det låter. vet vad du menar med ensamheten. Man längtar så förtvivlat efter någon att dela upplevelserna med, vara nära. Spelar ingen roll hur många aktiviteter man fyller dagen med, i slutet av dagen har man ingen att berätta om dem för, som lyssnar och berättar óm sin dag. Det är så trist.
Kan det vara så att förkylningen förstärker ensamheten? Jag brukar bli väldigt ynklig när jag är sjuk.
Du skulle ha kommit till Agnes Skafferi och ätit pannkakor med mig idag =)
Åååååå. Ett steg i taget. Är bättre än inget steg alls. Ibland orkar man inte ens ett steg. Då är det tufft. Ditt läge verkar rätt segt. Mitt också. Grannens också. Som om din börda skulle bli lättare av det. Fast ibland funkar jag så. Äh, jag har i alla fall ingen dödlig sjukdom, jag har friska barn, jag har tak över huvudet, mat för dagen. Psykologer kanske kallar det för kanalisering, flykt eller mmm. kommer inte på ordet. men det hjälper kanske dig också. tror inte det har några svåra biverkningar. hoppas du har luktsinnet kvar. Då kanske vårdofterna kring häggar o syrén kan hjälpa. Och åh, lyssna på Snow Patrol: Chasing cars. Högt så du trillar bakslänges. När det dånar till för 3:e gången refrängen eller vad det är. Så jäkla bra mot ångest.
Lovely you! Bättre idag dock. Trots brist på luktsinne. Hade gärna ätit de där pannkakorna...
Men upptäckte Judit och bertil istället...
Idag är det dock bättre.
Det går ju upp och ner.
Skicka en kommentar
<< Home