Min baba

Jag har tänkte lite. Jag började tänka igår på farsdag. Jag bojkottar farsdag och alla andra skithelger instiftade i kommersialismens namn (ja, inklusive jul, även om det sägs att det var Jesus som var upprinnelsen till den plågan, whoever he was). Jag ringde i alla fall far och talade om för honom att jag tänker på honom, men att jag inte vill gratulera. Jag brukar göra det. Han stöder mig i min tro. Men sen slog det mig; jag har aldrig talat om för honom att jag älskar honom (förutom på ett kort jag skickade mina föräldrar för tio år sedan, då jag tackade för en fin resa de tog med oss på). Jag har aldrig sagt till mannen i mitt liv att jag älskar honom. Och jag har inga planer på att göra det. Jag vet inte hur man gör. Mannen, som till och med min mor är avundsjuk på, för att han är så oförbehållslöst viktig för mig. Jag är pappas flicka. Men säga till honom att jag älskar honom är omöjligt
Varför är det så?

Snart kommer han och hämtar upp mig för min premiär på stan efter sjukdomsexilen. Vi ska gå på Texas Longhorn and I love it. And him. Men det är lättare att säga det till en hamburgare.

Jag är sorglig.