Jag önskar så

Och det förra blogginlägget skrev jag rusig i morse efter en suverän helg.
Och sen hände något. Jag blev introvert, grinig och känner mig enbart ensam, oälskad, ointressant och omöjlig. Utan anledning. Som att det inte är meningen att jag ska få sväva på moln allt för länge, som att det är meningen att jag ska ramla ner med jämna mellanrum för att påminna mig om min dödlighet. Ja, jag vet att det är nyttigt. Jo. Men inte så ofta väl? Jag hoppas det beror på sömnbrist och möjligtvis jobbet. Inget annat. För världen är ju fantastisk ändå. Undrar så varför jag inte kan se det nu bara?

Så fokus bort från mig. Till andra, som jag älskar:
Jag önskar att I blir världens bästa marknadschef.
Jag önskar K lite frid och ett nytt badrum.
Jag önskar att A blir världens lyckligaste.
Jag önskar S lite nytt hångel.
Jag önskar AM ett nytt liv.
Jag önskar mina systrar och föräldrar allt de drömmer om.
Jan önskar J & J många coola uppdrag.
Jag önskar C bok- och makeporr livet ut.
Jag önskar M världens bästa karriär.
Jag önskar AR det jobb han vill ha. Och lycka.
Jag önskar alla er andra det bästa livet och den stora lyckan.

Det räcker. Jag önskar att det räcker.