Det man tror är sant

Stockholms Finest hävdar med eftertryck att han aldrig mer kommer att läsa bloggen. Och jag tror på att han tror det. Men så kommer en dag då han har våldsamt tråkigt, eller då han undrar vad som sker, vad jag tänker på eller någon annan fundering som gör honom så nyfiken att han inte kan låta bli. Det kommer att hända, och därför ligger jag lågt här. Men fin är han ändå, igår kom han hem till mig vid elva på kvällen, nästan mansförkyld, och jag bortdomnad i tandsmärtor. Det var ganska härligt även om vi inte var tuffast i stan.

Och tanden bara vägrar att ge med sig, jag var tvungen att hoppas över yogan idag, det börjar bli en dyr historia nu, och istället äta lunch med I och Maite. Fast det var ju också fint. Och sen slog den stora koman till, jag hävdar att det beror på inflammation och inte lättja, idag skulle ju mitt stora skrivande sätta igång, och jag lyckades ändå få ihop en hel sida. Totalt utan motivation. Men några timmar sovandes i soffan och sedan båda glass och singoalla. Jag gillar ju inte ens. Kanske vill min visdomstand ha socker. Jag är bara törstig.

Jag fick en sån där grej som man synkar ippen med joggingskon idag. Kanske Årstaviken i morgon då?