Det där med romantik...

Mitt behov av romantik har blivit lite mer lågmält. Visserligen önskar jag fortfarande emellanåt lite pukor och trumpeter, men jag har faktiskt lärt mig att leva utan det. Jag insåg att det här är vad jag får och när jag väl förlikat mig med det accepterade jag. Och såg nya saker. Och blev alldeles lycklig. Jag såg en hand som stryker över mitt hår i timmar framför tv'n, vackra ord, som när de väl sades, betydde så mycket mer, jag såg någon som jagade bort alla getingar från mig och som letade efter min hand när jag satte mig bredvid. Och det blev plötsligt tillräckligt. Det är en fin upplevelse och gör att jag nu längtar mer än någonsin. Sju dagar tillsammans blev magiska och all tid ifrån ärnu meningslös. Fast på ett bra sätt.

Ja, som sagt ses vi inte så ofta, inte tillräckligt känns det som, men kanske ändå oftare än vad det känns som. När jag är ledig jobbar han, och tvärtom. Och vi har högst aktiva separata liv, jag tror ingen av oss vill vara utan det. Men det leder ju till längtan. Och längtan är bra, så länge vi ses ibland. Och han kommer hit sen, jag sover nog då, men jag vet att han kommer att hålla om mig när jag sover, och det räcker. Just idag.

Förresten hittade jag min drömstövlar idag, jag tror jag kanske kommer att dö om jag inte får dem. Kan ni hjälpa mig att motivera ett par stövlar för 4400? Please!