Sanningen, eller början därpå
Det finns de som säger att min blogg suger. Kanske inte med de orden. Men ändå. Och det är alldeles riktigt. Jag vet inte om den var bra pre Stockholms Finest, men den var iaf ärlig. Nu är den bara bajs.
För tro inte att mitt liv är så jävla sockrigt som jag skriver. Jag censurerar. För jag är livrädd. För allt. Och kanske mest för att förlora den första jag har träffat som jag kan ha riktigt riktigt bra diskussioner med. Som dessutom är så snygg och hångelvänlig att jag tappar orden. Fast jag går genom livet rädd. Jag betalar min psykolog oerhörda summor för att hon ska lära mig att inte vara det. Det hjälper inte. Så jag tänker, lite egenterapi på kammaren, med en förhoppningsvis lyhörd kör. Och den stora risken att bli läst av den som inte ska läsa. Läser du, baby DJ, får du faktiskt älska mig ändå. Det här är ju jag.
VARJE dag är jag rädd han att han ska lämna mig. Varenda en, vissa dagar mer än andra. Vissa dagar kan jag vara alldeles lugn och trygg och känna mig aldrig så älskad. Andra dagar kan jag knappt gå ur sängen, vågar inte tala, förlamad av skräck. Inte värdigt. Men ärligt.
Vissa dagar tänker jag att han fan får skärpa till sig, för jag pallar inte. Och sen är jag sur, säkert i en hel timme. Men det går alltid över. Långsinthet är inte för mig. Han är underbar, men inte perfekt. Och långsamt, försiktigt, börjar jag bli den jag ska vara. Som tar den plats jag förtjänar, som tycker att jag förtjänar att älskas för den jag är. Även om det tar tid.
Och jag är, inte glad kanske, men ändå lite nöjd över att det känns som jag älskar mer. Älskar jag mindre missbrukar jag det.
Så, är jag fortfarande Loverboys flickvän? Är jag den som inte vågar stå upp för sig själv. Ja. Så är det nog. Mer nyanserat, modigare också, dessutom vill jag poängtera att jag den här gången är uppskattad. Men samma rädsla, samma skräck för konsekvenser. Ja ni vet, rädslan att inte mer få vara tillsammans med den som betyder något.
För även om min DJ inte är världsmästare i att ge kärlek VET jag att den finns där. Så var det inte i mitt tidigare liv. Så nojorna är där, men inte lika stora. Jag önskar allra allra mest lite förnöjsamhet.
Fast glöm inte, det är ofta fint nuförtiden, och när det är fint är det helt jävla fantastiskt fint.
Just det, gnälla lite mer: jaq är nog inte så bra på mitt jobb och jag får nog sparken om tre månader. Over and out.
För tro inte att mitt liv är så jävla sockrigt som jag skriver. Jag censurerar. För jag är livrädd. För allt. Och kanske mest för att förlora den första jag har träffat som jag kan ha riktigt riktigt bra diskussioner med. Som dessutom är så snygg och hångelvänlig att jag tappar orden. Fast jag går genom livet rädd. Jag betalar min psykolog oerhörda summor för att hon ska lära mig att inte vara det. Det hjälper inte. Så jag tänker, lite egenterapi på kammaren, med en förhoppningsvis lyhörd kör. Och den stora risken att bli läst av den som inte ska läsa. Läser du, baby DJ, får du faktiskt älska mig ändå. Det här är ju jag.
VARJE dag är jag rädd han att han ska lämna mig. Varenda en, vissa dagar mer än andra. Vissa dagar kan jag vara alldeles lugn och trygg och känna mig aldrig så älskad. Andra dagar kan jag knappt gå ur sängen, vågar inte tala, förlamad av skräck. Inte värdigt. Men ärligt.
Vissa dagar tänker jag att han fan får skärpa till sig, för jag pallar inte. Och sen är jag sur, säkert i en hel timme. Men det går alltid över. Långsinthet är inte för mig. Han är underbar, men inte perfekt. Och långsamt, försiktigt, börjar jag bli den jag ska vara. Som tar den plats jag förtjänar, som tycker att jag förtjänar att älskas för den jag är. Även om det tar tid.
Och jag är, inte glad kanske, men ändå lite nöjd över att det känns som jag älskar mer. Älskar jag mindre missbrukar jag det.
Så, är jag fortfarande Loverboys flickvän? Är jag den som inte vågar stå upp för sig själv. Ja. Så är det nog. Mer nyanserat, modigare också, dessutom vill jag poängtera att jag den här gången är uppskattad. Men samma rädsla, samma skräck för konsekvenser. Ja ni vet, rädslan att inte mer få vara tillsammans med den som betyder något.
För även om min DJ inte är världsmästare i att ge kärlek VET jag att den finns där. Så var det inte i mitt tidigare liv. Så nojorna är där, men inte lika stora. Jag önskar allra allra mest lite förnöjsamhet.
Fast glöm inte, det är ofta fint nuförtiden, och när det är fint är det helt jävla fantastiskt fint.
Just det, gnälla lite mer: jaq är nog inte så bra på mitt jobb och jag får nog sparken om tre månader. Over and out.
posted by Bitter at 22:31
3 Comments:
Välkommen tillbaka Bitter! Nu känner jag igen din blogg igen. Men det märks att du inte är Loverboys flickvän längre. Du är mycket smartare och mognare nu jämfört med då.
Och jag tror att rädslorna finns kvar jämt, men att det handlar om att försöka leva med dom. Men det vet du såklart.
Och på jobbet går alla runt och tänker att du är en bra typ.
Sorry om jag skällde på dig...
Nej, det är bra. Skäll mer på mig. Jag behöver det!
Ju äldre jag blir (hmm) desto mer lutar jag åt att lycka kräver mod och inget annat. Vem som helst kan gå runt och oroa sig hela tiden, men hur många vågar vara lyckliga?
I min nuvarande relation har jag bara bestämt mig för att tänka positivt. Visst, ibland kommer det rädda tankar men då intalar jag mig att jag är världens bästa flickvän (vilket jag faktiskt är) och det hjälper mig förbi svackan.
Det är väl med relationer som med allt annat. Om man bara går och tänker på att det ska skita sig så kommer det utan tvekan att göra det med.
Jag är för övrigt väldigt glad i din blogg!
Skicka en kommentar
<< Home