Lite gnällande i slutet av dagen

Jag blir lite sur på mig själv som inte sjunger Halleluja hela dagarna för att jag har det så jävla jävla bra. Jag har ju det. Galet bra!

Jag har den finaste mannen. Som jag ska gifta mig med! Och det kommer bli underbart, men också väldigt väldigt roligt. Yay! Och så hittade jag ju faktiskt honom. Och vi hittade vårt drömhem. I alla fall i den här prisklassen. Och jobbet, och vännerna, och familjen och yada yada.

Men det gnager hela tiden. Om jag inte oroar mig för jobbet oroar jag mig för pengar eller den framtida, än så länge väldigt avlägsna bröllopsformen. Eller något annat. Faktiskt aldrig längre för mannen. Det var hela tre månader sedan jag hade sådan ångest. Nåden är stor.

Jag borde. Borde verkligen njuta. Borde verkligen ta tillvara på mina talanger, borde göra något annat än gå hem från jobbet varje dag och jobba lite mer/vara rastlös. Orkar inte träffa vänner, och träffar aldrig DJ-snubben ändå, våra scheman är inte särskilt kompatibla. Vi är fortfarande två ungkarlar som bor ihop. Så jag ligger mest soffan och väntar. På inspiration, lugn och mannen. Det gör mig inte lycklig. Längtar till ljusare och varmare tider så det känns meningsfullt att vara utomhus efter jobbet. Och så ska jag hänga med vännerna mer. Det är roligt.

Lite gnäll i slutet av dagen.