Jag är så, så bra

Min man är hemma från jobbet nu. Och jag har faktiskt inte tid att umgås med honom. För jag har läst bloggen igen. Min dagbok. Fast bara det senaste året. Lyckligt. Turbulent. Och både det bästa och det värsta jag kunde tänka mig hände. Det coolaste var att det värsta inte var så dödande som jag hade föreställt mig. Jag blev ett under av effektivitet och energi när jag väl blev arbetslös. Jag fixade. Ja, det gjorde jag faktiskt. Klapp på min rygg. Jag är sjukt sjukt bra. Jag är stolt över mig själv.

Jag trodde faktiskt aldrig det. Trodde inte jag var så kompetent som andra uppenbarligen tror att jag är. (Kan bero på att jag är väldigt duktig på att sälja mig själv. Min bästa egenskap faktiskt. I jobbsammanhang). Eller så är jag så bra. Det spelar ingen roll just nu. Jag är på ett ställe där jag trivs fantastiskt bra, och känner att jag kan utvecklas väl. Bra. Och fortfarande hör folk av sig och vill att jag ska komma på intervju. Rätt många månader för sent. Det finns en rekryteringsbyrå som är grym som ringer och BER mig om att vilja byta jobb. Eller höra av mig nästa gång. Det känns så bra. Det gör att jag kan slappna av där jag är nu. Inte alls så att jag slöar, men jag känner mig lugn över att det kan fixa sig om det skulle hända något.

Jag som är självhatets främsta företrädare avslutar härmed detta inlägg med att säga: Fan vad jag är bra. Och mitt tvivel är just nu minmalt. (fast det kan också bero på en halv flaska skumpa, man vet aldrig).