V 23

Idag fick jag ett par kryckor att hänga på. Lite mindre roligt måste ag nog ändå säga. Jag har ambitionen att försöka tänka positivt kring graviditeten för att stå ut men det är inte det allra lättaste. Efter att i princip inte kunnat gå alls den senaste veckan insåg jag att kryckor blir det enda sätt att ta sig fram. Helst hade jag velat ha en rullator, men min värdighet har en bit kvar till jag kommer dit. Man ska aldrig säga aldrig dock. Nu hoppas jag bara innerligt att det inte sitter i alla de återstående 122 dagarna. Och helst att det inte kombineras med flera graviditetskrämpor. Det räcker med en i taget. Nu har jag två jobbiga: foglossning och halsbränna de luxe, och några lite mer uthärdliga: svullna fötter och händer, nästäppa, trötthet.

Annars är det bra. Det är roligt på jobbet nästan hela tiden. Förra veckan vann vi ett fint pris för en grej vi gjort, som jag slitit med ändå länge länge. De andra hade kvitton på 12 flaskor skumpa med sig tillbaka på kontoret dagen efter. Jag hade själva priset, och en fräsch andedräkt. Till skillnad från dem alltså.

Och Sigge sparkar hela dagarna, och det är då verkligen den stora uppsidan med graviditeten. Det är mysigt att veta att han finns där med mig. Och jag blundar när jag stöter på hemska hemska historier om barn som dör i magen före förlossningen och tar i allt trä jag kan hitta.