Det var ungefär så här det gick till:

De första två och ett halva dygnen låg vi i ett rum på avd 63 och väntade, kopplade till en ctg-maskin. De gjorde lagom ont. Tillräckligt ont för att inte kunna slappna av ordentligt men inte tillräckligt för smärtlindring. Långtråkigt var det också. Efter bardkateter som klockan 14 på torsdagen ramlade ut, stack de hål på hinnorna, då äntligen fick vi åka till förlossningen.

Dit kom vi klockan 15 och då satte de också värkstimulerande dropp. Det tog med en gång, efter bara några minuter hade jag värkar med bara några minuters mellanrum.

Sen är det mesta en enda lång dimma. Men jag fick epidural. Den funkade i ca två timmar. Sen började det göra riktigt jävla ont. Då fick jag lustgas. Den sög jag på som vore det rödvin och cigaretter en fredag kväll, eller kanske ännu mer. Det gjorde jag i fyra timmar. Sen exploderade jag inifrån och då föddes han, 22.03, med ett rejält plopp. Jag minns inte så mycket, men det kändes ändå som om tiden gick rätt fort. Jag blev förvånad när jag fick höra efteråt att det tagit 8 timmar. Det kändes kortare. Dessa åtta timmar var nog det mest normala med den här veckan, och kanske graviditeten också. Lyckligt lottad ska jag vara för dem. Svårt att fatta få.

Alltså, jag tar det igen, det gjorde jättejättejätteont. Typ som döden. Men smärtlindringen hjälpte nog väldigt mycket. Jag fortsatte suga på lustgasen i 40 minuter efter han var född, när de försökte ta ut moderkakan. Det gick inte så bra.

Den allra första tiden i hans liv var jag således väldigt ointresserad av honom, jag fick hålla honom några minuter, sen tog pappan över, och jag fortsatte vara rätt ordentligt borta av gasen. Men glad att det nästan var över.

Och så en liten paus, mamman måste vila igen.