Så kom vi hem

Idag har vi varit hemma i en vecka och långsamt hittat en rytm, eller lite vardag i detta nya, stora, konstiga. Sigges pappa ska vara hemma ända till 21 mars, vilket jag är mycket mycket glad för. Vi har väldigt mysigt på dagarna, vi hinner nästan inte göra någonting mer än att äta och pussa på Sigge och det känns väldigt fint.

Sigge har varit tvungen att åka till sjukhuset varje dag för för prover men det ska vi sluta med nu och jag mår fortfarande ganska så dåligt, men ser med tillförsikt fram emot ett liv utan smärtor. Hoppas hoppas.

Igår var min babysister, far och mor här och lagade fantastisk middag till oss och jag drack både champagne och rödvin. Och hoppade över de smärtstillande tabletterna, vilket jag ångrade bittert i efterhand. Jag håller mig till de kemiska drogerna ett tag till för att stå ut. Men det var skönt att kunna välja själv.

Sigges pappa går upp med honom på nätterna för att jag ska får sova, det är fint. Men nu sprutar mjölken så det behöver han nog inte göra längre, jag vaknar och måste amma istället.

Och Sigge, han är det mest fantastiska som hänt ju.