Åh så fint
Ja, fint var det verkligen, att komma ut och rasta mig lite. Urban var fullt så vi gick till Roxy istället och åt charkuterier och drack vin. Enastående. Men jag längtade efter Sigge hela tiden. Nästan.
Har funderat lite mer på det här att jag tycker att det är jobbigt att någon annan än jag tar Sigge och jag tror att det beror på att han skriker rätt mycket och att det är jobbigt för den som har hand om honom. Min bebis jobbig = jag jobbig. Jag jobbig = de blir arga på mig och tycker inte om mig. Logiskt på sitt sätt, men också väldigt ologiskt och osannolikt. Speciellt när det gäller hans egen far. Men någonstans tro jag att det bottnar i någon form av osäkerhet, tyckommig-osäkerhet. Dumt och onödigt. Speciellt som jag tycker att det är mycket jobbigare än min man när han skriker.
posted by Bitter at 13:48
2 Comments:
Tja, jag vet inte jag. På något sätt tyckte jag att barnen var mina (vilket inte var så konstigt, de hade ju legat i min mage tills alldeles nyligen) och att det var jag som hade ansvar för dom. Så just när de var väldigt små, då kände jag nog som du. När de blev äldre, då var det bara skönt att lämna över dem till deras far. Just nu står du ju för hans mat också, då är det ju inte konstigt att du känner som du gör. Det är väl inte bara babyn som tror att han är ett med sin mor, det är antagligen också modern som tror så tror i sin tur tanten.
Ja, så kanske det faktiskt är. Det är så mycket nya tankar och känslor kombinerat med en amningshjärna som inte alltid är alltför aktiv. Jag tror tiden får utvisa hur det blir, och så får jag jobba med logiken lite grann.
Skicka en kommentar
<< Home