Premiär

Idag, på Sigges trettonde dag i livet, var det barnvagnspremiär för mig. Inte för Sigge. Vi var ute i nästan en och en halv timme, jag gick oerhört långsamt, men jag gick själv, utan kryckor. Höll dock krampaktigt i vagnen hela tiden. Har ont nu. Väldigt så.

Men, värsta konstiga saken hände. Vi har en kompis som jobbar på SÄPO, och han gick förbi oss på gatan. Han hälsade inte och jag blev efter en stund osäker på om det verkligen var han, min man hann inte se honom. Men jag tittade jättelänge på honom och kände mig väldigt förvirrad efter en stund. Sen tänkte vi inte mer på det och gick långsamt vidare. Efter tio minuter kom han ifatt oss och berättade jättesnabbt att han var ute på jobb och inte kunde stanna och prata, hej då bara.

Värsta spännande ju. Han hade snäcka i örat och allt, men frågan är, hade han vapen? Jag är nyfiken, men det är ingen idé att fråga, för han skulle aldrig svara ändå. Men ändå, det mest spännande som hänt mig på hundra år.